Angelica Bengtsson uppe och snuddar på drömgränsen

”Aldrig känt mig så här förberedd inför ett mästerskap”

SPORTBLADET

BERLIN. Ända sedan genombrottet har Angelica Bengtsson sökt sin plats. 

Nu tror det svenska EM-hoppet att hon har funnit den – precis där hon började leta. 

Det är en av de där glödheta sommardagarna i slutet juli. På en film ser man hur Angelica Bengtsson tränar till synes helt själv på Värendsvallen i Växjö. Hur hon tar fart, springer och sätter i staven och flyger upp. Gummibandet som hon slänger sig över (nåja, inte riktigt) darrar. 

Ser man filmen så här, i sitt råformat, är den första tanken är att det är ett ganska misslyckat hopp, hade det varit en ribba där hade den utan tvekan trillat ner. Men när Angelica Bengtsson först publicerade den här videon på Instagram gjorde hon det med en kort förklarande text. 

”5 meter”. 

Drömgränsen.

Den där som Angelica pratade om redan när hon gjorde rent hus på juniorsidan för knappt tio år sedan. När hon vann UVM, JVM, JEM och slog juniorvärldsrekord efter juniorvärldsrekord. Hon skulle hoppa fem meter och bli bättre än Jelena Isinbajeva.

Foto: FREDRIK KARLSSON / Bildbyrån

”Trodde det var för sent”

Nu, efter nio år, är hon där och snuddar i alla fall, det ser inte längre omöjligt ut. Men vägen dit har varit lång och krånglig. 

– Tidigare i min karriär pratade alla om att ”hon är så väldigt ung, det är i framtiden som det ska hända”. Jag började också tänka så till slut, men det är ju nu det är dags att vara med där uppe. En stund i höstas trodde jag att det var för sent, att jag hade blivit för gammal. Men jag är bara 25 år, det är nu jag ska vara på toppen, säger hon. 

Och det är hon. I år har hon höjt det svenska rekordet till 4,73 och uppvisat en jämnhet hon aldrig tidigare varit i närheten av. 

– Jag har aldrig känt mig så här förberedd inför ett mästerskap. Väldigt ofta har jag varit sjuk eller  skadad och så har jag bara fått göra det bästa av situationen, så är det inte nu, säger hon. 

Vi går gemensamt igenom Angelica Bengtssons karriär från genombrottet 2009 till dags dato. En resa genom familjeuppbrott, fem tränarbyten, ännu fler flyttar och en känsla av rastlöshet och ensamhet.  

Ironiskt nog verkar alla bitar ha fallit på plats när hon flyttade hem till Växjö och började träna med storasyster Viktoria Bengtssons (även hon en stor stavtalang i ungdomsåren) tidigare tränare, VM-femman från 1991 Peter Widén. 

– Det känns lite som att ”varför gjorde man bara inte det här förut?”. Men Peter gjorde faktiskt ett uppehåll som tränare under en lång tid så det alternativet har inte alltid funnits där. 

Vad har Peter betytt? 

– Så klart jättemycket, jag tror att jag har haft kapaciteten väldigt länge men den har inte kommit fram. Den här nya stabiliteten gör mycket och sedan är vi en grupp hoppare som mår bra tillsammans. 

Foto: JESPER ZERMAN / BILDBYRÅN

”Trodde inte man kunde ha så roligt”

I gruppen finns flera talanger som i helgen vunnit sina respektive klasser på ungdoms- och junior-SM. Och för Angelica som ofta tränat ensam med pappa, eller under tränare i Frankrike, gillar verkligen sin nya vardag. 

– Man hoppar liksom lite för gruppen. När jag varit i Frankrike så har jag inte trivts i gruppen och då är det inte lika roligt på tävlingarna, det är stökigt och man kan inte koncentrera sig. Nu har de tävlingar jag gjort varit jätteroliga, som den lilla galan i Luzern som kom efter Diamond League i Lausanne. Jag visste inte att man kunde ha så roligt på tävling!, säger hon. 

När plusbetygen delas ut säsong för säsong är Angelica tydliga med att än så länge är det här den bästa säsongen sedan juniorframgångarna. Värd

Förhoppningsvis kan hon kröna den med en EM-medalj och ett nytt svenskt rekord i Berlin. 

Men nu ser hon längre än så. 

– Det här känns som en långsiktig satsning. Jag tänker två OS till. 

Ja, två OS är en rätt lång satsning...

– Ja, tänker man tillbaka har jag hunnit med ganska mycket på sex år. 

Det är svårt att säga emot. 

Ladda ner Sportbladets egna app du också 00:20
ARTIKELN HANDLAR OM