Dags att tända till

SPORTBLADET

TIANJIN. Som blöta disktrasor gick Sveriges spelare av planen.

De lyckades i alla fall vrida ur ett mål och tre poäng.

Det bör räcka för att gå vidare.

Tur är det, för spelar vi som i går slår vi inte Kanada.

Som ett fladdrande fält av fjärilsvingar. Så såg det ut när man höjde blicken och såg ut över publiken på Tianjins Olympiastadion i går. Solfjädrarna fladdrade – förgäves. Mot den 92-procentiga luftfuktigheten och 30-gradiga värmen hjälpte inget. Svetten rann på oss på pressläktaren, droppade ner i tangentbord och block och på onämnbara ställen. Och de på planen led ännu mer.

”Som att spela i en dusch”. Så beskrev matchvinnaren Nilla Fischer känslan. På tisdag kan det bli dags för en ny dusch, men av det kyligare slaget. Om inte Sverige skärper sig blir det nämligen en kalldusch mot Kanada.

En annan typ av fotboll

Jag såg första halvlek av Kanadas match mot Kina och tja, säg så här: det var en helt annan typ av fotboll. Det gick fort, det smällde och det var underhållande att titta på. Om Sveriges match kan man säga mycket men någon större show var det inte.

”Värmen tar hårdare än man tror. Det är lika varmt för alla, men man blir påverkad och vi föll in i deras tempo”, sa Lotta Schelin efteråt.

Så sant som det var sagt. Sverige misslyckades helt med att hålla uppe tempot och utnyttja att man är bättre än Argentina på precis allt. För även om det må vara sant att den argentinska damfotbollen utvecklas fort så är det här ett lag som Sverige ska slå med en tre, fyra mål. Alltid. Det erkände också alla. 

”Vi ska vinna en sådan här match med minst tre mål”, medgav Dennerby utan omsvep. 

Han var, liksom sina spelare, lättad efteråt. De tre poängen var bärgade och en vinst är en vinst oavsett om den kommer på finlir eller i en skitmatch. Sverige vann och det var det viktiga där och då.

Här och nu blir det avgörande att inför Kanada-matchen få rätsida på det som inte stämmer i spelet; det bristande tempot, oförmågan att göra mål, avsaknaden av intensitet. Visst dominerade Sverige från avspark till slutsignal. Men bollinnehav ger inga poäng. På slutet var kvitteringen ytterst nära och då hade ett avsked från OS också varit det.

Dennerby pratade om att spelarna känt sig pressade. Men, och det gladde mig, han sa också att man kan kräva mer.  Inte för att jag tror att vår förbundskapten bryr sig om vad jag skriver, men i går fick i alla fall spelarna i paus just den utskällning jag efterlyste i min senaste krönika. De fick veta vilken ära det är att få representera sitt land i ett OS, blev påminda om ansvaret att se till att prestera – för fan.

Landström ska vara på planen

Efter det kom äntligen målet och även om det blir svårt att vinna gruppen (Kina slår Argentina) så kan vi fortfarande bli tvåa, om vi besegrar Kanada. För det krävs dock helt andra takter. I VM 2003 slog vi Kanada i den klassiska semifinalen då en inhoppande Josefine Öqvist gjorde 2–1. Men det var fem år sedan. Norske Even Pellerud är kvar som förbundskapten och kan Sverige utan och innan. Vi måste klara att överraska, mäkta med att stå upp fysiskt och vi måste kunna få stopp på Christine Sinclair.

Jag stod i går vid spelargången när Kanada och Kina skulle tåga in och att höra Kanadas spelare ropa och vråla rakt ut i rena stridsrop var en säregen upplevelse. Jag hoppas att svenskorna hörde dem också – och kan tända till på en ny nivå.

Även vid förlust ska det dock mycket till för att vi inte avancerar. Den mer cyniskt lagde kan till och med se att den då troliga motståndaren Norge förmodligen passar Sverige bättre än Tyskland eller Brasilien som lär vänta om vi blir grupptvåa. Samtidigt behöver det svenska laget vinna och visa för sig själva och omvärlden att man kan bättre än så här. Mycket bättre. 

Till sist vill jag vidhålla att Jessica Landström ska vara på planen och inte på bänken. Flytta då heller ner Victoria Svensson på mitten, flytta ut Seger på kanten och peta Östberg. Landströms fart och tyngd behövs mot Kanada, tro mig.

ARTIKELN HANDLAR OM