Tillbaka till stenåldern

SPORTBLADET

Simon Bank: Fyra år har gått – nu förhäxas Sverige av curling igen

PINEROLO

Två folksporter som trollbinder Sverige:

1. Peppa Peppe.

2. Peppa Peja.

En del är lättare att förstå än annat.

Foto: Superproffs Prilla, hästsvans och starkt psyke. Peja Lindholm är en verklig stjärna.

Det tar trekvart att åka buss ut till Pinerolo, som mycket väl kan vara det fulaste idrottsområde jag någonsin har sett.

Om man vore ironiskt lagd så hade man sagt något om en dålig dag i Östtyskland.

När jag tänker närmare på det så är jag ironiskt lagd, så: curlinghallen i Pinerolo ligger i ett lerlandskap som är så fult att ett industriområde i Chorzow tagit det till fadderbarn och skickar pengar till det.

Det är finare med curling.

Jag kommer in i hallen lagom till Lag Lindholms andra match i gruppspelet. De vann den första med 6-3 mot OS-debuterande Nya Zeeland. Skipper-Peja hade öppet mål efter en miss av Sean Becker och avgjorde med en trea i femte omgången.

Förhäxade vart fjärde år

Nu ska de möta Italien. Jag äter en vidrig bit press-pizza och tittar på.

Ingen annan sport visar tydligare vår relation till OS. Curling fungerar som en viss sorts kompisar man har; de försvinner i fyra år, men när de väl dyker upp så är det som om det var i går man sågs.

I det breda medvetandet existerar inte curling, inte utanför OS. Men så kommer spelen, och alla blir som förhäxade.

Folk säger:

- Curling är en så sjukt bra tv-sport!

Det är den. Men det räcker inte som förklaring. Så vitt jag vet är det fortfarande lugnt att få bord på O"Leary"s till dam-VM sista helgen i mars.

Det är kombinationen av tv-drama och OS-nationalism som lyfter curlingen. Vart fjärde år får de chansen att ställa sig mitt i svenska hjärtan, och de älskar det. Alla i lag Lindholm har tatuerat in OS-ringarna på biceps.

Sverige är bättre än Italien, en tvåa i andra omgången ger ett järngrepp om matchen. Efter sju omgångar har de 5-2.

Och de trivs.

En äkta stjärna

Senast jag såg dem gled Peja hela vägen in i boet med stenen i handen. Det hade förlorat bronsmatchen i Salt Lake City, och Magnus Swartling grät.

Sedan dess har de slipat och slitit med sikte på veckorna i Turin. Superproffs.

Italiens skipper heter Joel Retornaz och ser ut som en tanig George Clooney. Men det är Sverige som fångar uppmärksamheten. Peja är en äkta stjärna, med hästsvans och prilla under läppen (han har 30 dosor med sig till OS), och dynamiken i laget är fascinerande.

Tre av de fyra som spelar har känt varandra sedan de lärde sig glida på ett ben. Det är ögonkast och knutna nävar och sammanbitna nu-jävlar-blickar mest hela tiden.

"Man måste våga vara en killer"

När trean Tomas Nordin gör en totalmiss i åttonde omgången och bjuder in Clooney &co i matchen är det upplagt för nervdarr och svaga handleder.

Men Nordin och Lindholm flinar och tar i hand. Starka psyken.

Några minuter senare har Peja chansen att avgöra matchen med sin sistasten. Publiken i hallen buar redan innan Peja släppt stenen.

- Fotbollspublik, säger Peja. De vet inte hur man gör, men jag älskar det. Det ger bara mer adrenalin.

Dragningen är Ronaldinho-exakt, matchen är avgjord. 7-5.

I bussen på väg hem till OS-byn analyserar laget spelet, för att inte missa något och för att slippa tänka för mycket curling när de väl kommit fram.

I dag möter de svenska damerna Norge, herrarna möter Kanada.

Semifinalspelet inleds på onsdag i nästa vecka, så dags kommer hela Sverige att slå sig ner och peppa curlinglagen, våra gamla kompisar.

- Så länge som vi vågar är jag nöjd. Vi får inte fega, man måste våga vara en killer, säger Peja.

Han har, precis som alla andra i laget, tatuerat in de olympiska ringarna på sin ena biceps.

Simon Bank