Wegerup: Glöm inte att ett fiasko ligger och lurar...

SPORTBLADET

Nordirlands spelare var sugna på revansch.

Sveriges spelare var sugna på champagne.

Inte så konstigt att det gick som det gick.

Så fort en fest kommer av sig. Så lätt ett EM förblir ett mål att förverkliga i stället för en verklighet att fira.

Det finns inget lättare än att vara efterklok och den här gången hade jag så gärna, så gärna haft fel. Men jag skrev redan i förrgår att det var för mycket prat om EM-hotell, drömmotståndare och eventuellt firande. En gråblek Lagerbäck höll med om att det segervissa förhandssnacket kan ha påverkat, när han sent i går kväll tvingades klä sin besvikelse i ord.

”Jo, det har varit mycket snack runt det där, vi har försökt hålla det utanför”.

Det har man säkert försökt. Men landslagsledningen hade också bunkrat upp med champagne och reserverat bord på ett av Stockholms främsta inneställen. Inget fel i det, det går inte att handla bubbel och boka vip-bord när matchen är slut, man var tvungen att förbereda för den EM-fest som verkade så nära. På samma sätt var det självklart att vi på vårt håll planerade för EM-partaj och firarvinklar i tidningen. Så vi ska inte kasta några stenar i glashus.

Jag tror inte heller för ett ögonblick att spelare på den här nivån är så oproffsiga att de inbillar sig att något är klart innan det är det. Som en sammanbiten Tobias Linderoth sa till mig efteråt:

”Nej, jag tror och hoppas verkligen inte att någon trodde att det var klart”.

Men – och det här är inget litet men – fotboll spelas lika mycket med huvudet som med fötterna. (Det är därför alla fotbollstränare måste ha minst en fil kand i psykologi). Självfallet påverkades därför de svenska spelarna, åtminstone undermedvetet, av snacket om fest och firande, av vetskapen om att EM var så nära, så nära. Bara arton minuter bort faktiskt.

Mentalt övertag för Nordirland

På samma sätt hade Nordirland ett positivt mentalt övertag. Nederlagstippade, utdömda och med inget att förlora. Samt, inte minst, med revansch att utkräva efter de senaste matchernas besvikelse, mot Lettland och Island. Därmed talade även dramaturgin för de små, de som slog underifrån. I bibeln, såväl som tio av tio Hollywood-filmer, förlorar Goliat mot David. Dessutom må Nordirland vara ett mindre lag än Sverige sett till meriter och ranking, men åh, vilka stora hjärtan de spelarna har. Förbundskapten Worthington var skinande stolt över dem och jag förstår honom.

Lika glödande intensiv och berömvärd var den gröna klacken. Den blågula däremot, den var oftast märkligt tyst, på samma sätt som de svenska spelarna var underligt trevande. Alla, på såväl planen som läktarna, verkade leta efter den där EM-festen det pratats så mycket om. Jag förstår publikens besvikelse över det matta spelet och över att man på den blågula bänken alltför länge bara verkade vänta på bättre tider . Jag förstår dock inte dem i publiken som buar åt sina egna, det är ett otyg. Återigen påminns man om att det är i motgången man ser vilka som är äkta, trofasta vänner.

EM då, är det i fara? Inte då, säger teoretikern. Läget är gott, vi behöver bara ta en poäng på två matcher, inget har försämrats. Jag håller inte med.

Ett pressat Spanien borta är en svår, svår uppgift. Lettland hemma ska vara en lättare, visst. Men om det blir en måstematch, den allra sista, med hela EM i potten? Blir det då så lätt att plocka hem den där poängen på beställning? Det är inget drömscenario för de nervsvaga...Visst bör Sverige klara det här. Champagnen ligger fortfarande och väntar. Men det är nog bäst att ingen inför Spanien och Lettland glömmer att på den motsatta sidan, där ligger fiaskot och lurar.

ARTIKELN HANDLAR OM