NIVA: En match som aldrig kommer tillbaka

SPORTBLADET

SAMARA. Vid vägens slut fanns ingen kraft längre kvar.

Det blev ingen mer historia skriven, det kom inga sagor från Samara.

Såhär känns en vanlig, odiskutabel förlust mot ett bättre lag – och det är till det här landslagets oändliga heder att vi nästan hade glömt bort det.

Snälla, kan vi inte börja om? Kan vi inte få försöka igen?

I nästan 10 000 nätter hade vi drömt. I nästan 10 000 dagar hade vi väntat.

Så blåstes till slut avsparksvisslan för matchen vi mest bara kunnat föreställa oss i fantasin – och det svenska landslaget bestämde sig för att vänta lite till.

Vad hände? Ingenting hände.

Det dröjde sju sekunder för Andreas Granqvist att stövla ut bollen till inkast, och det satte tonen för hela den första halvleken.

England var inte särskilt bra, men Sverige gav ett näst intill handlingsförlamat intryck. Långsam fotboll, lågkvalitativ fotboll, livlös fotboll.

Inte en passning rätt, knappt en löpning av värde och inte ens någon vidare stadga defensivt.

Vill ni se hur det ser ut när ett kombinationsförsvar verkligen havererar? Nej, det vill ni inte – men det fick vi i alla fall demonstrerat efter en halvtimme.

NBA-inspirerad variant

England iscensatte en av sina NBA-inspirerade varianter, Granqvist och Ekdal screenades bort och av en eller annan anledning var plötsligt 179 centimeter Emil Forsberg ensam mot 194 centimeter Harry Maguire.

Och så var det med den kvartsfinalen.

Så kändes det då, och så visade det sig beklämmande nog även vara.

Efter 90 sekunder av den andra halvleken hade vi visserligen åstadkommit mer än vi gjorde under 46 minuter av den första, men skadan var i hög utsträckning redan skedd.

Dele Alli utnyttjade ett svenskt räknefel och seglade in 2-0, samtidigt som Jordan Pickford sprattlade omkring och spelade som en Northern Soul-version av Gordon Banks.

Vi var aldrig nära.

Kanske var det slitaget som kom ikapp spelare som Albin Ekdal, Ola Toivonen och Sebastian Larsson, för de kom inte alls upp i nivån vi vant oss vid under den här turneringen, nivån som hade krävts.

Emil Forsberg var misslyckad igen, och Marcus Berg brände möjligheterna att sätta en annan färg på både hans egen och lagets slutkänsla.

Det blev inget av något

Till sist var vi reducerade till att knacka långt på Pontus Jansson och Andreas Granqvist, och den b-planen hade aldrig särskilt goda förutsättningar att lyckas mot ett samlat och rättvänt brittiskt försvar.

Det blev inget av något, det blev verkligen inte det.

Så mycket av retoriken kring det här svenska landslaget har utgått ifrån att sätta personbästa, men tyvärr var vi som längst ifrån när det betydde som mest.

Det här var en förvånansvärt undergiven och ordinär normalprestation. Det går inte att skrika sådär vansinnigt högt om den saken – en vanlig dag ska ju skillnaden mellan Premier League-profilerna och våra korv-med-potatis-spelare vara såhär stor – men vi har blivit bortskämda med att inte behöva bry oss så värst mycket om trista, begränsande saker som normalitet.

Det här skulle ju inte vara något vanligt lag, och det här skulle inte bli någon vanlig dag.

I morgon ska vi givetvis ställa oss upp i en enda lång och unison hyllning till de som har bjudit oss på den mest otroliga gratisresan i modern svensk fotbollshistoria – det kan inte betonas nog och tacksamheten för det ska skanderas ut tills det inte finns några upprepningar kvar – men just nu är det vår skyldighet gentemot själva fotbollen att vara både tomma och besvikna.

Kan inte komma undan känslan

Inför matcher och under halvtidspauser har de svenska spelarna ofta betonat för varandra att de ska försäkra sig om att lämna kvar allt på planen, att de aldrig ska återvända till omklädningsrummet och gräma sig för saker de inte gjort där ute.

Den här gången kommer de inte att kunna komma undan den känslan.

Slutsignalen gick och allt var över. Viktor Claesson bultade nävarna i gräset, Ludwig Augustinsson sjönk ihop på knä och efter att spelarna tackat fansen var det knappt så att Victor Lindelöf ens mäktade med att ta sig av planen.

Det här var en prestation att glömma, att ångra. Och det var en match som aldrig kommer att komma tillbaka.

Allra sist bildade de svenska spelarna en ring, slöt leden en sista gång. Vi vann tillsammans och vi förlorade ihop – och det är så oerhört viktigt att komma ihåg den solidaritet och den stolthet som det här laget givit hela nationen.

En sommar att minnas, en match att glömma.

Kan vi inte få vrida klockan tillbaka? Kan vi inte få försöka igen?

Fotbollens världsmästare genom alla tider – herrar 00:30
ARTIKELN HANDLAR OM