Modin på väg mot guldet – kraschade otäckt

Sumpade en ny medalj: ”Glad att jag lever”

1 av 5 | Foto: SVT
SPORTBLADET

PYEONGCHANG. Zebastian Modin åkte för guld. Jakten slutade i en otäck krasch.

Därmed lämnar 23-åringen Paralympics med ett lindat knä, en mörbultad ljumske, ett uppskrapat ansikte – och "bara" ett silver.

– Alla säger att det kunde ha gått värre men det är ju inte så kul att sumpa en medalj, säger han.

Efteråt förenades de i en lång kram.

När Paralympics var över fick föräldrarna Anette och Patrik visa vad de kände – det hade den febersjuka lillebrorsan Felix satt stopp för tidigare – för sonen Zebastian Modin.

Och nog behövde han stöd.

Modin var på god väg mot guldet på 10 kilometer klassiskt för åkare med synnedsättningar när han först fick ett felskär och föll – och sedan körde ur banan och kraschade otäckt invid en bergvägg.

Han missade de värsta stenarna men att resa sig och fortsätta var inte att tänka på.

– Det blev en "clash" med stenväggen och stenväggen vann. Min vallare sade att det kunde ha blivit mitt sista skidlopp. Stavarna gick av, det var halva handtag, det flög och sprutade grejer. Först gjorde det jävligt ont och jag började må illa. Och jag blev också väldigt arg för jag visste ju vad det innebar, säger Modin.

"Egentligen småblessyrer"

Vurpan inträffade i en del av banan där det gick riktigt fort. Modin hittade inte rätt efter ett kort parti utan spår och i fartvinden hörde han inte guiden Johannes Anderssons instruktioner.

– Jag brukar skratta åt... de man tävlar mot åker ju över hela banan. De är lite yviga. Nu är det jag som gör samma sak. Jag var jävligt dum för jag åkte ju åt fel håll. Det är så jävla dåligt, säger han.

Skadorna bryr han sig inte om.

– Jag är lindad kring knäet och kan inte riktigt lyfta ljumsken. Och det här (pekar på ett plåster på höger kind)... Det är egentligen småblessyrer i sammanhanget.

Zebastian Modin ledde loppet fram till det att han ramlade första gången och tog sedan in tid på den blivande guldmedaljören Brian McKeever, Kanada. Dessutom hade han, som enda åkare i fältet, valt att staka sig runt på ovallade skidor vilket borde ha gett en fördel i slutet av tävlingen.

"Mer i kroppen"

Det var just det som grämde honom mest. Han hade spänt bågen för sitt första Paralympics-guld och var på väg att lyckas.

– Så här bra chans har jag aldrig haft att vinna i ett distanslopp. Det känns surt men resultatlistorna ljuger väl aldrig, säger Modin.

Han försöker sammanfatta vinterspelen, där det blev ett silver i sprint:

– Det är klart att jag är nöjd med en medalj men jag hade ju kunnat åka härifrån med tre. På ett sätt är jag väldigt besviken. Jag har haft så himla mycket mer i kroppen än vad jag har visat till slut. Samtidigt är jag nöjd med att jag har prickat formen. Jag är väldigt kluven.

ARTIKELN HANDLAR OM