Boxare utan land

SPORTBLADET

”Om man inte kommer härifrån, hur kan man bevisa att man är duktig?”

1 av 5 | Foto: moment 22 Ali Rezai kom till Sverige från Afghanistan utan pass och måste därför vänta åtta år på att få svenskt medborgarskap. Under den tiden får han inte tävla för Sverige i mästerskap. Men för att bli medborgare måste han bevisa sig tillhöra den högsta internationella nivån. Utan att kunna möta de boxarna.

Ali Rezai är 17 år och bra nog att sikta  på medaljer i VM och OS. Först måste han lösa ett problem. För att bli svensk medborgare måste han ha tävlat i stora mästerskap. För att tävla i stora mästerskap måste han  ha blivit svensk medborgare.

Ali stryker jäms vänsterarmen. Huden där är blank och i en ljusare ton, men det är inte läge att fråga varför. Det tillhör en annan historia, en han lämnat.

Han sitter på en plaststol i Narva boxningsklubbs lokaler i Stockholm. Det luktar källare. Håret glimmar av duschdroppar och fötterna leker över trägolvet som om de missat att träningen slutat.

– Om man inte kommer härifrån, hur kan man bevisa att man är duktig? På mästerskapen kommer alla länder men jag får inte åka dit, säger han.

I somras var Ali Rezai redo för EM. Sportsligt platsade han i 52-kilosklassen, men Sverige får bara skicka svenska medborgare. Inte ett ensamkommande flyktingbarn med permanent uppehållstillstånd.

– Jag försökte få dispens i somras men de sa nej. Jag missade EM och VM. Mitt mål är att köra stora matcher och visa världen att det finns en svensk boxare som är grym. Men hur ska jag göra det?

Ali har två alternativ.

Snabbast vore att få dispens av Migrationsverket. Sju gånger tidigare har idrottare ansetts vara ”till gagn för landet”, senast Ludmila Engquist 1996. 2001 tuffades reglerna till, så sommarens ansökan från Ali avslogs trots rekommendationer från landslagets tränare och sportchef.

Byråkratin har låst sig. För att bli medborgare måste han bevisa sig tillhöra den högsta internationella nivån. Utan att kunna möta de boxarna.

Ali flinar när han säger det, som om det var på låtsas, som om karriären inte hotades.

(Efter intervjun ska jag ringa upp Migrationsverkets Bo Lundberg som är expert på medborgarfrågor. Han ska berätta att praxis före 2001 var att medaljkandidater fick dispens för naturalisation, men att det efter proposition 1999/2000:147 är inriktat på vem som behöver medborgarskap för att fortsätta idrotta på sin nivå.

”Men har inte Ali blottat ett moment 22?” ska jag invända och Lundberg ska svara ”ja, det kan bli så, lagen tar ingen hänsyn till att man är duktig idrottare”.)

För flyktingar som styrker sin identitet tar det fem år att få medborgarskapet prövat. Ali kom utan pass och måste därför vänta åtta. Därmed verkar två sommar-OS och två VM ryka för en topptalang som mest av allt behöver internationell rutin. Det kan innebära att Ali slutar, säger han.

■ ■ ■

För att vara 17-årigt storlöfte har han låg skolning. Han växte upp i byn Tailom i södra Afghanistan och hade fyllt sju när USA bemötte elfteseptember-attackerna med ”Operation Enduring Freedom”. Invasionen pressade talibanerna från huvudstaden Kabul och kriget spreds i landet.

Som tolvåring rökte Ali. Han gillade kung fu. När Tailom blev för oroligt flydde han med brorsan över sydvästra gränsen till Iran och vidare till Turkiet och Grekland. Detaljer och händelser är bortträngda, men ”det var inte bra i Iran, inte bra i Turkiet, inte bra i Grekland”, säger han. Någonstans i historien slutar han nämna sin bror.

I september 2008 kom Ali ensam till Stockholm. Han var 14 år och fick plats hos en fosterfamilj i Malmberget. De hjälpte honom att börja träna thaiboxning, brottning, simning och löpning. Nya låtsasbrorsan Peter lärde ut MMA i ett garage.

Boxningen kom naturligt när Ali skadade knäet.

– Första träningen hade jag ingen gard och inga skor. Min tränare var duktig, men han var 75 år och hade skadat sig, så han kunde inte hjälpa mycket.

– Min första match var diplomboxning (där teknik och uppförande räknas, inte antalet träffar) i Boden. Han var bättre men blev rädd när jag slog hårt. Varje minut stoppade domaren och sa ”ta det lugnt”. Jag fattade inte språket – vadå lugnt? – och slog igen. Stopp, slå, stopp, slå. Jag vann.

I januari 2009 gick Ali i skolan och hade permanent uppehållstillstånd. Han sparrade mot äldre och elva kilo tyngre Maxim. Tekniken haltade men multiträningen gav styrka och uthållighet.

I första riktiga matchen slog han en kille från Umeå. Motståndare två gav upp på 43 sekunder. Efter tredje matchen skällde den andres tränare ut Ali. Fan, det där var inte boxning utan ett jävla viftande, röt han. Då hade Ali ändå vunnit på 55 sekunder.

■ ■ ■

På nätterna anföll gamla minnen, men Ali lärde sig stänga av. Han löpte långa slingor genom morgonmörkret. Han malde vidare i garaget.

– Jag tränade tolv pass i veckan och var ensam hela tiden. Grabbarna i skolan frågade om jag var galen som inte rökte eller drack. Jag sa att man aldrig vet med livet, fan, och att man kan dricka när man är gammal.

– Hemma hade min låtsaspappa och hans fru en hund. Sedan var det många som bodde där, typ Richard och Cecil, men de kom och gick efter tio dagar. Jag hann inte snacka med dem, fan.

Han tittar mot taket och fångar ett minne.

– Sista året skaffade jag vänner. En hette Erik och en liten kille hette Mats.

Hösten 2009 blev Ali Rezai första landslagsmannen från Malmbergets AIF sedan 60-talshjälten Kjell Ågren. Han var 15 år och bjöds av landslagstränaren Santiago Nieva ner på läger i Tyskland. Axeln ömmade före avfärd – livets första skridskotur hade slutat illa – och han slog snart upp skadan och ordinerades vila. Ändå var resan en inblick i något annat, något framtida.

Hemma i Sverige la Ali undan barnbidraget för att få råd med tågbiljetter. Han bröt med klubben och började åka till Stockholm för att slipa teknik och få träningsprogram av Santi.

I somras flyttade han till Haninge med fosterföräldrarna. Han läser barn- och fritidsprogrammet på gymnasiet, älskar matte och har bara små luckor i svenskan (omklädningsrum blir ”omläggningsrum”, åka skridskor blir ”gå på is med såna skor”).

– När jag hade duk på huvudet sa grabbarna i Gällivare ”jävla muslim, jävla terrorist”. Hade någon en blå jacka var det en bögjacka. Våra tankar passade inte. Det är bättre i Stockholm, fan.

Ali Rezai följer utvecklingen i Afghanistan via media. 31 000 har dödats nu, Sverige är med och strider. Ibland får han ögonvittnesskildringar från en äldre kompis.

– Klart att jag kan åka tillbaka, men man vet inte om man kommer levande därifrån. Min vän var i Kandahar och blev skjuten bakifrån för två månader sedan. Han förlorade armen. För två veckor sedan pratade vi igen, då hade han förlorat foten. Han är i Kabul nu för att få sin plastfot och plastarm.

Det blir tyst.

Jag frågar: vad har du gjort med armen?

– Jag hade en stor tatuering med mina vänners namn, men fastnade på ett ställe. Där tyckte de inte det var rätt med tatueringar, så de skar bort den.

■ ■ ■

Två dagar efter intervjun är jag tillbaka på klubben. Boxarna är yngre det här passet, men Ali Rezai är fortfarande kortast. Det märks hur han håller igen mot en till synes jämnårig kille. ”Säg till om jag slår för hårt”, sluddrar han genom tandskyddet. Två killar är där och kollar på Ali, vi försöker prata med varandra men hittar inget gemensamt språk.

Santi instruerar och det märks att Ali hört orden förut. Tekniken och taktiken är inte på internationell nivå. Han slår för mycket med armarna.

Hittills har han kunnat kompensera med klurig boxning, men det kommer inte ta honom hela vägen.

Ali duschar och är på väg att lämna med vännerna när jag fångar honom vid stentrappan upp till gatuplan. Han har fått visum till en landskamp mot England i höst, säger han. Längre perspektiv blir grumliga.

– Jag är uttagen i talangtruppen till OS 2016, men om jag inte kör EM och VM, hur ska jag bli bra? Kommer jag ens få boxas 2016?

Jag frågar om han på något sätt kan styrka sin identitet och därmed kapa väntetiden till fem år. Han påminner mig om en sista kontakt han har kvar i sitt hemland.

En kontakt med en arm och ett ben.

– Han ska leta efter papper och gamla bilder där nere. Kanske blir det något.

ARTIKELN HANDLAR OM

Boxning