”Jag frågade mig om det var värt att leva”

Publicerad:
Uppdaterad:

Susanne Gunnarsson talar ut om sin depression efter karriären

”Mådde superdåligt” Susanne Gunnarsson drabbades av en depression efter sin kanotkarriär. "Jag tappade min identitet".
Foto: SCANPIX
”Mådde superdåligt” Susanne Gunnarsson drabbades av en depression efter sin kanotkarriär. "Jag tappade min identitet".

En lång och framgångsrik idrottskarriär var plötsligt över.

Då drabbades OS-guldmedaljören Susanne Gunnarsson av en svår depression.

- Jag frågade mig om det var värt att leva, säger hon.

Foto: BILDBYRÅN
Höjdpunkten Susanne Gunnarsson uppnådde karriärens höjdpunkt tillsammans med Agneta Andersson när de vann OS-guld i Atlanta 1996.

Susanne Gunnarsson, 41, är en av Sveriges främsta kanotister genom tiderna. I den långa meritlistan finns bland annat ett OS-guld, fyra VM-guld och två OS-silver. 1996 fick hon bragdmedaljen tillsammans med Agneta Andersson.

Men även en så pass framgångsrik karriär har ett slut.

Och för Susanne Gunnarsson blev slutet som kanotist början på den tuffaste perioden i hennes liv.

- Jag mådde superdåligt. När jag slutade idrotta så tappade jag min identitet, säger hon.

En lång mardröm

Susanne Gunnarsson var inte längre en kanotist, en elitidrottare och guldmedaljör i OS. Hon skulle bli en "vanlig" människa.

Men tillvaron utan idrotten blev inte vad hon hade hoppats.

Det blev en enda lång mardröm.

- Jag var rädd för det vardagliga livet. Jag hade inte utbildat mig och hade ingen aning om vad jag skulle göra. Jag kände mig ensam.

- Jag hade kämpat hårt i 25 år och sedan var det plötsligt slut. Allt var bara tomt, säger hon.

I samband med att Susanne Gunnarsson slutade med sin idrott, gick hon också igenom en skilsmässa.

Det blev för mycket och hon drabbades av en depression.

- Jag mådde dåligt i två, tre år. Jag frågade mig om det var värt att leva. Men jag hade mina barn och de höll mig uppe. Jag tvingades laga mat och göra saker som vanliga mammor gör.

En skilsmässa i samband med slutet av idrottskarriären. Din berättelse påminner mycket om Mikael Ljungbergs?

- Ja. Jag låg och tänkte på det hela natten. Det är fruktansvärt det som hände Mikael. Man frågar sig om det kommer att hända igen.

"Det är jättevanligt"

Du tror att det är vanligt att elitidrottare mår psykiskt dåligt när karriären tagit slut?

- Ja, jag tror att det är jättevanligt. Mycket vanligare än vad man kan ana.

- De människorna som man umgåtts med inom idrotten har varit som en familj. Och så försvinner plötsligt allt. Vad ska man göra? Det är inte så lätt att ta hjälp. Det handlar om stolta människor, som vill framstå som duktiga i andra människors ögon. Som elitidrottare vill man ha kvar den identiteten.

Saknar idrotten

Blev du erbjuden någon hjälp när du mådde dåligt? Av förbundet, till exempel?

- Nej, det var bara tack och adjö. Efter att jag tog mina sista medaljer så hörde de aldrig av sig mer.

- Man måste i alla fall få veta att det finns hjälp, att dom finns där. Det är tufft, man blir bortglömd och det kommer nya stjärnor.

Hur kom du ur depressionen?

- Jag hittade tillbaka till mig själv till slut. Jag började träna andra idrottare, både vad det gäller den mentala biten och det fysiska. Det var jätteviktigt för mig. Det kändes som om jag var värd någonting igen.

- Men visst saknar jag fortfarande idrotten, säger Susanne Gunnarsson.

Vann OS-guld 1996

Så hjälper du någon som är deprimerad

Varje dag tar fem personer sitt liv.

Varje år ar en av femtio personer allvarliga självmordstankar. Sannolikheten är stor att du känner någon — och du kan hjälpa.

Sportbladet har sammanställt signalerna som skvallrar och vad du kan göra för att stötta.

Stefan Persson

Publicerad: