Sjöström skickar oss till fantasivärlden

SPORTBLADET

KÖPENHAMN. Sarah Sjöström avslutar EM med ett otroligt guld-hattrick, och skickar oss allihopa tillbaka till den där fantasivärlden hon själv sett till att bygga upp.

Det är inte alls såhär enkelt.

Det ser bara ut så.

Discolamporna har slocknat, hörselskademusiken har stängts av. Sextusen lomhörda åskådare har tumlat ut i ett regnblött betonglandskap, och Köpenhamn kan summera ett kortbanemästerskap som varit en hejdundrande succé.

En drömhall, drömpublik, ett perfekt arrangemang, hemmastjärnor och den där sortens upplevelser som kommer att lyfta dansk simning.

Svensk simning borde göra allt den kan för att få arrangemang som det här.

Under tiden får vi väl nöja oss med att ha en simmare som inget annat land i hela världen har.

Hur ska man bära sig åt för att förstå exakt hur svindlande allt det här som Sarah Sjöström håller på med är? Hur kan man greppa hur imponerande det är att rada upp alla de där världsrekorden och VM-gulden som hon gjorde under ett par veckor i somras, eller hur fenomenalt det är att klara att avsluta en sju månader lång tävlingscykel med att sprinta hem tre raka guld i EM? Hur ska vi förstå hur osannolik hennes karriär är?

Den som vill kunde använda den här veckan till att skaffa sig perspektiv.

Sarah slarvade bort en finalplats på 50 fjäril och sa:

– Jag skrattade åt mig själv.

Sarah förlorade på 100 meter frisim och sa:

– Fan, jag kan inte göra någonting rätt i den här tävlingen, ingenting funkar.

Vänt upp och ner på våra uppfattningar

Vi har jublat åt att en 19-årig Sophie Hansson äntligen lyckat maxprestera på ett EM, vi har fascinerats av sjuttonåriga talanger som slår personliga rekord, vi har mer eller mindre chockats av att Sarah Sjöström faktiskt kan hoppa i en bassäng utan att komma upp med en guldmedalj om halsen.

Det ärligaste man kan göra är att använda den reliefen för att inse att det Sarah gjort är att vända upp och ner på våra uppfattningar om vad som är normalt.

Foto: TT NYHETSBYRÅN
Foto: Jessica Gow/TT / TT NYHETSBYRÅN

Hon vann guld på långbane-EM när hon var fjorton. Hon blev världsmästare i lång bana när hon var femton. Hon har alltid älskat att tävla, har aldrig haft problem med finalnerver, har alltid varit extremt mogen i sitt sätt att simma och tävla.

Hon har fått det att verka så oerhört enkelt att vinna.

Och nej, det är ju inte det.

Man kan till exempel missa en final om man slarvar lite, man kan förlora ett guld om man misslyckas med sin teknik. Det är normalt att det händer, det borde kanske till och med hända när man har tävlat sju månader i sträck.

Med Sarah har vi fått för oss att det unika är regel, att det svåraste av allt är precis hur enkelt som helst.

När allt lugnat ner sig efter hennes gargantuanska guldglufsande frågade jag henne om det där, om att det egentligen är rimligare att inte vinna hela tiden.

Sarah la ifrån sig sina gympaskor och sin guldmedalj för att demonstrera en sak, ”så att ni ska fatta”.

Så klappade hon händerna två gånger, snabbt.

– Det där är två tiondelar. Mellan den som är åtta och etta kan det skilja ett långsamt armtag, det är inte mer än så. Ni kanske tycker att det ser överlägset ut, men det är så tätt.

Sju medaljer är ju fint

Och vi vet ju att marginalerna är sådär små. Tidsmässigt, formmässigt, allt det där som måste stämma. Men med Sarah Sjöström var det längesedan det kändes så.

På det sättet har det här mästerskapet inte bara varit en bekräftelse av vilken extrem idrottare hon är.

Det har lika mycket varit en nyttig påminnelse om hur svårt det egentligen är att få allt att se så enkelt ut.

•••

•••

Annars då, där bakom Sarah Sjöström?

Jo, ett mycket bra svenskt EM till slut. Sju medaljer är ju fint, men framför allt kan jag inte minnas senast vi hade så många talanger som verkar ha rätt sorts mästerskapshuvuden.

Björn Seeligers sitter på en intressant sprinterkropp som bara behöver tid och muskler, Sara Junevik är en mogen sjuttonåring, Victor Johansson öppnar stängda distansdörrar i svensk simning, och Hanna Rosvall (vilken stark laguttagning av Sandmark/Jenner!) kan vara lösningen på ryggsimsgåtan för ett svenskt medleylag.

Framtiden ser intressant ut. Och 2017 var inte så illa heller.

ARTIKELN HANDLAR OM