”Är den lyckligaste dagen i hela livet!”

SPORTBLADET

Nya nationen debuterar i OS: ”Ord kan inte beskriva”

1 av 6 | Foto: TT

RIO DE JANEIRO. Deras flaggor hänger bredvid varandra i OS-byn och i natt klev de in samtidigt på invigningen. Trots alla olikheter är de för ett ögonblick tillsammans.

Du gamla, du fria Sverige.

Du unga, du krigshärjade Sydsudan.

Foto: PONTUS ORRE
16-årige Santino Kenyi.

Guor blinkar hårt och kniper ihop läpparna. Det går inte att hindra, han vill inte. Den första tåren rinner.

Ceremonin är småskalig och slamrig. Nationerna välkomnas till Rio de Janeiro sex och sex, en rad förfester som leder till invigningen på Maracana, och vi är framme vid den sista. Hög musik väller ur halvdana högtalare, tjugo ungdomar dansar i formation, tjugo grader i kvällsluften. Från en scen hålls tal på skolengelska om idrottens helande kraft.

Vi är i det som kallas den internationella zonen. Publik släpps inte in här. Jag har hamnat i den sydsudanesiska delegationen och ser tränaren Joseph motta en glasplakett, ta av kepsen och vrida kroppen mot sju flaggstänger.

Från vänster räknat hänger den olympiska fanan, Islands, Luxemburgs, Omans, Papua Nya Guineas och Sierra Leones. En till ska hissas. Land 206. Världens yngsta nation som tillsammans med den andra nykomlingen Kosovo gör att OS i Rio har flest deltagarnationer hittills.

Gråter i flera minuter

Den svart-röd-gröna flaggan med den blå kilen stiger till tonerna av ”South Sudan Oyee!”, nationalsången med textraden låt oss stå i tystnad och respekt, hedra martyrerna vars blod cementerade vårt lands grund. Maratonlöparen Guor Mading Maker bara gråter. Det har han gjort flera minuter nu. Tårarna målar linjer nerför hans ansikte, jag står så nära att jag ser dem droppa från käkbenet, ner i träningsoverallens krage.

Sången klingar av, en rivigare dänga tar vid och funktionärer försöker locka ut idrottarna på dansgolvet. Någon islänning låter sig övertalas, men Guor gestikulerar mot örat, det är för högt för mig, och kliver bortåt. Jag springer ikapp och frågar hur han mår.

– Det är den lyckligaste dagen i mitt liv, svarar han.

Santino Kenyi och Margret Rumat Rumar Hassan verkar heller inte vara några dansare. De hastar mot oss, hukade under volymen, leende och blankögda.

– Det är första gången vi är med på OS så jag är den första kvinnan som representerar vårt land här. Jag är väldigt stolt över det, säger 200-meterssprintern Margret.

– Vi har varit på träningsläger i Sydafrika och fick flyga till Brasilien för ett par dagar sedan, så jag är redo att tävla nu, säger Santino som springer 1500 meter.

Konstanta inbördeskrig

Det östafrikanska landet Sudan har sedan självständigheten 1956 plågats av konstanta inbördeskrig. En promuslimsk junta tog tidigt makten och vid införandet av sharialagar 1983 försökte de södra delarna – där befolkningen är kristen eller troende i mindre religioner – bryta sig ur och bilda ett eget land. 2005 slöts ett fredsavtal och 2011 röstade 98,83 procent av väljarna för delning.

Staten Sydsudan utropades 9 juli 2011. Nationalsången om fred byggd på en blodig grund skrevs och tonsattes och lugnet höll sig i två år. Sedan blossade nya stridigheter upp.

Samma dag som välkomstceremonin i Rio de Janeiro meddelar Zeid Ra'ad Al Hussein, FN:s högkommissariat för mänskliga rättigheter, att rivaliteten mellan presidenten och vice presidenten eskalerat till fullskaligt krig i Juba. Regeringens egna trupper uppges ha avrättat och gruppvåldtagit kvinnor och flickor.

Det går inte att växa upp i en sådan miljö utan att ärras.

Santino Kenyi är bara sexton år gammal och rispad i pannan för att markera sin klantillhörighet. Han säger att folk hemma i Gudelekvarteren, huvudstadens fattigaste, blir opålitliga när de känner sig hotade. I afrikanska mästerskapen slog han sydsudanesiskt rekord på 1500 meter och hoppas putsa det ytterligare i Rio. Lyckas han litar han på att en granne kilar över till föräldrarna, som saknar radio och tv, och berättar.

Margret Rumat Rumar Hassan har i en tv-intervju berättat om vänner som dödats och Guor Mading Maker tvingades fly redan som sjuåring.

Internationella olympiska kommittén tog upp Sydsudan som fullvärdig medlem i augusti 2015, men sedan dess har ingen därifrån klarat de olympiska kvalgränserna. Friidrottsförbundet (IAAF) öppnade ändå för tre dispenser och efter hårda urvalsprocesser står tre atleter framför mig. Santino har stuckit en flagga i kapuschongen. Margret kramar en bekant från det sudanesiska laget.

”Ord kan inte beskriva”

Nationell tv sticker fram en mikrofon och Guor vinkar in i kameralinsen. Han är hedrad för att få tävla för sitt folk, säger han och lutar sig mot mig.

– Ord kan inte beskriva allt jag känner efter vårt lands långa, långa resa mot självständighet. Jag har kämpat för att nå hit sedan 2005 och folket i Sydsudan har velat få hit en idrottare längre än så.

Vad betyder idrott för ett så hårt prövat land?

– Fred. Förening. Att vi får tävla på den här nivån och i afrikanska mästerskap gör att vi blir mer sams, det är min sanna tro. Politik kommer inte att förena oss, vi har redan försökt, det kan bara hopp göra. Sport ger ungdomen hopp, de ser att det finns en annan väg än krig.

Du bor i USA nu och deltog redan i London 2012, då Sydsudan inte var erkänt av IOK. Varför tävlade du under neutral flagg och inte för Sudan då?

– För att jag trodde att jag en gång skulle få uppleva det här ögonblicket. Vi har förlorat så många liv, jag är en produkt av de två miljoner människor och de 28 släktingar som har dött för vår frihet. Det vore själviskt att inte tänka på dem. Jag är mitt folks ögon. Jag ser det här och ska berätta för dem.

Han hämtar andan.

– Jag förlorade min bror 2002. Han hade dömt mig hårt om jag hade tävlat för Sudan. Jag tjänar inte några särskilda pengar här, jag tjänade inget i London, så varför skulle jag tävla om jag inte kunde göra det hedersamt?

Hur ofta reser du hem?

– 2013 var första gången på 20 år. Jag trodde att det skulle bli oftare, men kriget blev värre redan när jag landade i Kenya och nu har jag inte fått komma tillbaka.

Blir det efter OS?

– Jag måste åka hem först, men jag ska försöka. Om jag får kommer jag direkt. Min familj är där.

Trion vinkar stolt

I OS-byn hänger flaggorna i bokstavsordning utifrån sina brasilianska namn, så Suécias blågula fana vajar bredvid Sudão do Suls.

Länderna har andra beröringspunkter. Till valet 2011 bidrog Sverige med valobservatörer och bistånd för sammanlagt 50 miljoner kronor. Svensk personal har varit stationerad i Sydsudan fram till i somras, då de trots FN-kritik evakuerades för att undvika de blodiga sammankomsterna i Juba.

Guor Mading Maker vill tillbaka till området han tvingades fly som barn, till sin krympande familj, men det är för farligt. Santino Kenyi och Margret Rumat Rumar Hassan vet inte hur livet blir efter spelen.

På de sju stängerna halas flaggorna ner. De är bara några meter höga och fanorna satt inte uppe längre än en timme, men just den timmen var magisk för Guor.

Han är ytligt bekant med ett par svenska löpare. De är trevliga killar, säger han, och på tal om Sverige väntar den officiella invigningen i morgon.

– Det blir en stor stund för oss alla.

Fredag kommer. I nationsparaden har den historiska trion startnummer 178, så de får vänta i timmar i kulvertarna på sin tur. Men så kommer den. De går ut på Maracana med stolta steg, Guor först, Margret och Santino bakom som i ett fågelsträck. De vinkar så att hela hemlandet ser de sprillans nya svarta kostymerna. Kameran klipper efter en sekund och sedan är allt över, alla känslor, all förväntan, tankarna, fruktan, hoppet.

Efter dem träder en helt annan värld in på samma arena, in i samma led. Therese Alshammar bär fanan framför sin svenska trupp.

ARTIKELN HANDLAR OM

Sydsudan

Sudan

Sommar-OS