Men vad gör karln?

LIVERPOOL. Plötsligt kom nån åt fjärrkontrollen av misstag.

Vi var mitt uppe i en häftig rockvideo – och fick in en Bergman-film som hette Tystnaden.

Våra nyllen blev lika långa som backen i Holmenkollen.

Allt detta ös, all that jazz, allt detta vilda sväng, all denna mäktiga, öronbedövande allsång från The Kop – och så dyker det upp en norsk knopp och släcker allt hopp.

Nej, det skrev jag bara för att det rimmade. Det är klart att Liverpool har chansen fortfarande.

Men efter 1–1 mot Chelsea i semifinal ett var det inga muntra hemmasupportrar som lämnade Anfield.

Jag vandrade med några av dem bland de slitna tegelhusen och de ruffiga krogarna (väldigt få har en stjärna i Michelin-guiden) efteråt.

En del av fansen skrek ut sin ilska. Andra sparkade sönder papperskorgar. Men de flesta var bara tysta i en mix av chock och besvikelse.

Vad var det som hände?

Det rödvita folkhavet tystnade

Vi var inne i femte övertidsminuten när den norske inhopparen John-Arne Riise nickade in kvitteringen i eget mål. Det var ett scenario som inte var möjligt. Som faktiskt inte ens hade uppfunnits än.

När det rödvita folkhavet tystnade och kippade efter andan tänkte jag bisarrt nog på Sven Plex Pettersson.

På den gången backhopparen Janne Holmlund föll framlänges i luften och höll på att slå sig fördärvad och en hel tv-publik bara vrålade rakt ut i skräck och Plex, helt iskallt, sa:

– Men vad GÖR karln?

Nu var det inte en backhoppare det handlade om här, snarare en backknoppare, men jag sa samma sak om Riise på Anfield:

– Vad GÖR karln?

Riise hade en del att förklara för sina lagkamrater efter dopningstestet i går kväll (det måste väl ha varit en tillfällighet att just han valdes ut?). Självmålet verkade så onödigt. Som om han hade Nollenkollen på läget.

Därmed inträffade alltså det märkliga att Chelseas spelare stod och kände sig som segrare efteråt, trots att de blå i mina ögon gjorde en underkänd och ytterst fantasilös insats på Anfield.

En Frank Lampard ur balans (familjeproblem) hittade som vanligt Didier Drogba med sina långbollar. Han kan göra det i sömnen. Men Lampard var svag, klart underkänd, för övrigt. Han slarv­ade också allvarligt före Dirk Kuyts 1–0-mål.

Liverpool fick uselt betalt

Mittfältslåset Claude Makelele drog sig så långt tillbaka att Chelsea tycktes spela med fembackslinje. Det gav en fin yta för Liverpools mittfält att bryta fram och operera på.

Michael Ballack såg seg ut, både Joe Cole och Florent Malouda fick storspö av Liverpools ytterbackar och Didier Drogba hade en sån där kväll när han låg och grät i gräset och höll sig för huvudet så fort nån trampat honom på lilltån. Han var för bedrövlig att se.

Sett till hela matchbilden fick Liverpool uselt betalt. De fick, om man tänker efter, inte ett öre.

Jamie Carragher var formidabel mot Drogba i en lysande backlinje­, Javier Mascherano slet som en liten outtröttlig pitbullterrier och högg på allting på defensiva mitten, Dirk Kuyt jobbade fram målet och var så besvärlig, så besvärlig för Chelsea att möta – och Ryan Babel var i mina ögon en riktig juvel i hemmalaget.Liverpool visade att laget inte står och faller med hjälteinsatser av Steven Gerrard och Fernando Torres. De röda är över hela linjen, rakt igenom, fullständigt livsfarligt

i Champions League – och särskilt då under det mäktiga stödet på hemmaplan. Jag tror allsången när lagen äntrade planen i går är den mest fantastiska jag hört under drygt 35 år i branschen.

Och ändå, alltså?...?1–1.

Med tanke på att de sex föregående Champions League-mötena hade slutat 0–0, 1–0, 0–0, 0–0, 1–0, 1–0 var det förstås rena målkalaset.

Knapp fördel Chelsea nu inför returen.

Hela det Stamford Bridge som brukar ropa efter mer underhållning kommer plötsligt att älska siffrorna 0–0.

avPeter Wennman

ARTIKELN HANDLAR OM