Modern forward i perfekt tappning

SPORTBLADET

PEKING. Vi såg ett nytt Sverige.

Vi såg den nya svenska spelidén. 

Vi såg en ny svensk stjärna.

Jessica Landström.

Där har ni något att bita i Tyskland.

På Arbetarstadion, under en havande måne som sväller natt för natt, visade Sverige till sist det ansikte jag hoppades på inför OS. Dagen före premiären skrev jag att jag tror på det här laget. I går kväll, äntligen, vågade jag tro att jag kan få rätt. Nervknutarna har löst upp sig, anspänningen av att spela i OS har förbytts i glädje och se där, då kunde man äntligen se potentialen i Sverige anno 2008.

Efteråt satt Victoria Svensson och Thomas Dennerby och log i kapp och Vickan sa:

”Vi kände redan på morgonen att det skulle gå bra. Stämningen var så harmonisk”.

Ingen kunde rubba Sveriges balans

Det syntes. Väggarna på Worker’s Stadium må viska om all smärta de sett och hört under de offentliga rättegångar som hållits där, då fångar förnedrats inför massorna innan de förts bort för avrättning. Men i går talade väggarna för döva öron. Ingen och intet kunde rubba Sveriges balans.

Vi gnuggade oss i ögonen uppe på pressläktaren och undrade vad som hade hänt. Borta var tvekan, velandet och mesigheten. I stället fick vi se ett Sverige som sprang milvis mer än i de två inledande matcherna, som vann närkamperna och som vågade och ville. 

Hjärta och själ och vilja räcker långt. När svenskorna dessutom nu spelade den fotboll de lovat på förhand, då hade Kanada inte mycket att sätta emot. Redan efter fem minuter var 1–0 nära och att Sverige inte fick en straff där var hjärtskärande pinsamt. Jag vet inte hur damligan ser ut i Thailand men kan konstatera att domare Pannipar Kamnueng verkade ungefär lika hemma på planen som en nunna på en bordell. Men en kväll som i går skulle mer till för att blåsa bort Sverige. 

Sjögran var överallt

Lotta Schelin visade hela sitt register av kyla och precision vid båda målen, Victoria Svensson stod återigen för  superba framspelningar och Therese  Sjögran var överallt och överjävligt bra. Hedvig Lindahl agerade osäkert på en del luftbollar, men kompenserade med desto fler viktiga räddningar. 

Kvällens största blickfång var ändå, trots den hårda konkurrensen, Jessica Landström. Mina damer och herrar, i går såg ni svensk damfotbolls nästa affischnamn presentera sig på allvar. Målet mot Danmark i OS-kvalet i fjol var bara en försmak. När Nilla Fischer tvingades ut fick jag äntligen se det jag propagerat för i en vecka nu: Landström och Schelin på topp tillsammans. 

”Det kändes som om vi kompletterar varandra bra”, sa Landström.

Onekligen. När Schelin sökte djup mötte Landström och tvärtom. Om Schelin kallas för Zlatan så är Landström på sätt och vis en Elmander med samma långbenta, ostoppbara ryck. Samtidigt förstår jag liknelserna med Zlatan, för fysiskt är Landström ett kraftpaket; den moderna forwarden i perfekt tappning. Jag njöt nästan lika mycket när hon tog en halv nacksving på Kanadas Wilkinson som när hon spelade fram Schelin till 2-0. 

Ett namn att lägga på minnet

Tillsammans bildar de två en mycket svårstoppad anfallsduo. Victoria Svenssons ljuvliga speluppfattning och känsla kommer dessutom mycket bättre till sin rätt i den roll hon fick i går. Det tycker även lagkapten ”Vickan” själv.

”Det är väldigt roligt att spela där. Men det är Thomas och Lilie som bestämmer”. 

De gör det, ja. Och jag hoppas att de nu bestämmer sig för att slå Tyskland. Vill vi ha den minsta chansen att göra det ska vi spela som mot Kanada. Kan vi rulla boll med det tempot och självförtroendet, med Svensson framför Seger och med Schelin-Landström på topp, då får tyskorna inte den enkla vinst som många väntar sig. Tyskland brukar vara rakt igenom numret större. I Djurgårdsspelarna Angerer och Hingst har man två världsnamn.

Men vi har våra namnkunniga vi med – och ett nytt namn att lägga på minnet.

Jessica Landström. 

Ska vi kunna bryta den svarta sviten mot Tyskland måste det namnet finnas med i startelvan.

ARTIKELN HANDLAR OM