Hoff: Det krävs två för tango – men snälla, börja prata ur skägget

Foto: TT
Peder Fredricson tog OS-silver i Rio.
SPORTBLADET

Vi har hört det förr.

Att ryttare inte är några riktiga atleter. Att det är hästen som gör jobbet, och borde få alla pris. Jerringpriset till exempel.

Och vi kommer att höra det igen.

Elisabet Hoff.

Inte alls konstigt.

För är det några som hyllar hästarna är det hästfolket själva.

Det gäller även tävlingsryttare på världsnivå. I intervju efter intervju höjer de sina hästar till skyarna.

Det är sympatiskt. Att skylla misslyckanden på hästen är tabu. Men för folk som själva inte rider kan det faktiskt verka som det är hästen som gör hela jobbet.

Jag vet inte varför ryttare har så svårt att prata ur skägget om sin egen del i en framgång. Även om man frågar. Om det är jante, ren ödmjukhet eller vad.

De var som en enda kropp

Under OS i Rio fick Peder Fredricson frågan: ”Vad är skillnaden mellan din häst All In och de andra hästarna här?”.

Svaret kom spontant: ”Ryttaren”.

I nästa sekund skrattade han bort sitt svar och sedan var tillfället borta. Synd. För det var ett lika intressant som korrekt svar.

För just där, dessa OS-dagar, var Peder Fredricson den bästa ryttaren. Bättre förberedd, mer fokuserad och -kallare än någon annan. Han hade tränat sig själv och sin häst -perfekt, slipat på varje teknisk detalj tills han och All In var som en enda kropp.

Han lämnade inget åt slumpen, gjorde inte ett enda misstag under fyra tävlingsdagar. Han stöttade sin häst i varje steg, i varje andetag ända in i kaklet. Vad All In behövde för att hoppa som han gjorde var en ryttare som Peder.

Ja, det var All In som sprang och hoppade, men det var Peder som fick honom att göra det bättre än alla andra.

Hade finalen inte börjat om på noll hade de tagit guld, som det enda ekipage som inte rev ett enda av runt 70 -hinder.

Är banalt i grova drag

I sitt Jerringpris-tal på Idrottsgalan pratade Fredricson om ”magi”. Jag skulle vilja kalla det en optimal idrottslig prestation som alla atleter strävar efter. Att vara som bäst när pressen är som störst, när det gäller som mest.

Men visst. Utan en riktigt bra häst hade inte heller Peder haft en chans. Det är liksom grejen med sporten. Det krävs två för tango. Jakten på de bästa hästarna är därför också en del av sporten.

Om detta går att skriva hur långt som helst. Nyanserna är många. För att inte tala om de ekonomiska aspekterna.

Men i väldigt grova drag är det rätt banalt.

Ta två lika skickliga ryttare. Den ena har en bättre häst än den andra. Vem vinner?

Ta två lika bra hästar. Den med skickligast ryttare vinner.

På lägre nivå kan en oskicklig ryttare svischa runt och vinna tack vare en bussig häst. Men inte på högre nivå, även om det även där kan förekomma one shots enstaka tävlingsdagar.

Hästen är ingen maskin

Nu börjar Göteborg Horse Show och vi kommer att få se massor av varianter av det jag nyss skrivit. Favoriter som rider bort sig, underdogs som skräller och hästar som helt plötsligt inte alls gör som ryttaren tänkt sig. Hur skicklig denne än är.

Det är det som är hela grejen, anledningen till att ryttare håller på hela livet. Att hästen är allt annat en maskin, att alla är olika individer och att få detta känslostyrda muskelberg med sig är en oslagbar känsla.