...minuter senare är han tillbaka på isen

SPORTBLADET

Ljubljana 1966. Träning under pågående VM. Plötsligt träffar en puck Nicke Johanssons klubblad och vinklas direkt upp i skallen på Roland Stoltz.

Blodet sprutar över den kala hjässan, och hårstrån att stilla blodflödet med finns ju inte särskilt många.

Handduken blir snabbt röd.

Såret måste sys i hop. Lagkompisar och ledare samlas oroliga runt omkring den skadade, när doktor Sven Rosengren tar hand om honom.

Hur djupt är såret? Hur många stygn behövs? Blev det hjärnskakning? Kan Rolle överhuvudtaget spela mer i VM?

Bara Stoltzan själv behåller lugnet:

– Sy försiktigt, snälla doktorn! Inte för djupt. Du vet väl, att det är den här hjärnan som tänker i det här gänget!

Typiskt Rolle Stoltz.

Minuter senare är han tillbaka på isen.

Foto: TORBJÖRN ANDERSSON
ÄRRAD HJÄLTE Roland Stoltz - en oförglömlig backbjässe i svensk hockey. Hjälm var inte att tänka på när Rolle inledde sin långa karriär. Då blev det också ett och annat stygn.

Kanske förlorade han pucken ibland - men aldrig varken fattning eller humör. Aldrig någonsin under de 69 år Rolle hann med innan sjukdomen i måndags besegrade honom.

Den stoltzska hjärnan kom till slut att tänka i sammanlagt 218 landskamper, en mer än det blev för den fyra månader yngre backkollegan Lasse Björn.

Samme Björn med vilken han bildade en ointaglig fästning framför målvakter som Yngve Johansson och Tommy Björkman i Djurgården och ett otal andra i Tre Kronor.

Ibland får man i det här jobbet riktiga hedersuppdrag.

Som när Djurgårdens IF 1991 fyllde 100 år, och man bland allt annat firande ville ha en jubileumsbok. Till slut ett riktigt praktverk på 463 sidor.

Dubbla personporträtt

Av alla tänkbara fick just jag frågan, om jag kunde tänka mej att skriva ett porträtt på "Rolle Stoltz- ishockeyspelaren" - Rolle tog sex raka SM-guld med klubben 1958-63

På temat "Rolle Stoltz - språkvårdaren" skulle författaren Niklas Rådström skriva en helt annan artikel. Om att "grabbarna måste åka lite mera skridsko"", om "hooonom" och sånt.

Gröndalsgrabben Roland Stoltz var den ende av alla blåränder som förärades dubbla personporträtt.

Det säger en hel del om hans storhet.

Självklart sa jag ja till ett sådant hedersuppdrag.

Rolle "kände" jag som alla andra en gång i tiden från radioreferat och tv-matcher, långt innan jag började skriva hockey och fick se mina åsikter i tryck.

Till Stockholm och Hovet och Djurgårdens omklädningsrum kom jag efter en tid i Gävle; alltså det hatade Brynäs hemstad.

Han hade alltid tid

Rolle var tolv år äldre, men aldrig att han såg ned på en yngling.

Tvärtom upplevde jag det så, att Rolle gärna tog hand om oss yngre landsortsjournalister som i mitten av 60-talet invaderade Stockholm.

Han hade alltid tid för oss, alltid ett gott ord till hands.

Att Rolle fick spela sin första landskamp berodde just på att han var djurgårdare.

Året var 1955. Rolle hade precis kommit till Djurgården från Atlas Diesel sen Hammarby nobbat honom - "grabben kunde ju knappt stå på medarna" - och i november fick ett ograverat Djurgården representera Sverige mot Norge i Oslo.

Det blev 7-1 i debuten, Rolle gjorde ett mål. Dan efter tog man det lite lugnare, nöjde sig med 3-2.

Sen dröjde det ett helt år, innan Rolle åter tilläts spela i landslaget, men från den dagen släppte han inte den blågula tröjan.

"Ingen vinthund precis"

Det hann bli tolv VM- och OS-turneringar i rad för Rolle. Från guld-VM i Moskva 1957 till sista OS i Grenoble 1968, och vid hemma-VM 1963 utsågs han till VM:s bäste back.

"Världens bäste långsammaste back" kallades han ibland.

- Man é ju ingen vinthund precis, brukade Rolle säga.

I sanningens namn var han varken bäst eller långsammast.

I så fall mera bra än långsam.

Jag tror dessutom, att långsamheten var något av en synvilla.

Är man lång (189 cm) bland knattar, så ser man inte bara stor ut utan även långsam bland allt småfolk som pinnar på med korta skär.

En lirare, vars klubba fungerar som ett trollspö, och vars hjärna - med eller utan stygn på skalet - har en vindsnabb uppfattningsförmåga, behöver faktiskt inte ha samma fart på skridskorna som andra.

Bevisat om någonsin av Roland Frank Stoltz, Djurgårdens IF.

Minns till sist min första utlandsturné med Tre Kronor i november-december 1966.

Tammerfors, Helsingfors plus dubbla landskamper i Moskva.

Storförlust, 3-8, i första Moskva-matchen. Därefter en överraskande 3-2-seger, och det var minsann inte så ofta Tre Kronor på den tiden välte den ryska björnen på rygg.

Medan vi utsända skrev våra hyllningsartiklar till målskyttarna "Totte" Bengtsson, Håkan Nygren och "Virus" Lindberg, och medan vi kämpade med de ständigt usla telefonlinjerna, firade Tre Kronors spelare segern på det sätt man alltid firade vunna landskamper; på den tiden.

Äkta stoltzk humor

När flygbussen skulle gå i gryningen var det därför inte vi skrivare som var sist på plats. Allra sist kom Rolle, 35-åringen.

Hans kunskaper om dåtida journalisters beteende var säkert goda, och han svajade lätt, där han stod längst fram i bussen, innan han leende riktade sig till oss väntande - med en äkta stoltzk humor:

- Nu känner man sej allt som en RIKTIG sportjournalist.

Den scenen glömmer aldrig Aftonbladets utsände.