Efter dessa rader ska jag hålla käft

Sportbladets finländare ber alla om ursäkt...

SPORTBLADET

Detta är en ursäkt.

Från mig till er.

Efter dessa rader ska jag hålla käft.

För två veckor sedan var jag kaxig.

Skid-VM i Lahtis, guldtankar och hopp om att Finland åter erövrar den lilla - men ändå så uppmärksammade - skidvärlden.

Jag hoppades att finländarna skulle få de stora rubrikerna - även här i Sverige.

Det blev så. Tyvärr.

En kärlekshistoria har tagit slut. Kärleken till den finska skidsporten och framför allt till nationalidolen - OS- och VM-ettan Mika Myllylä.

Denne Myllylä som fått mig att vråla av glädje framför tv:n flera gånger, men som nu får mig att skrika ett ångestladdat skri.

Det är slut. Loppu.

Det är inte jag som lämnat förhållandet, inte jag som brutit upp.

Men hjärtat är brustet.

Det har varit en två veckor lång och turbulent resa till denna tomhet.

När Jari Isometsä åkte fast blev jag bedrövad. Lam.

Jag slog upp tidningen på min lediga dag och blev bestört. Svarta rubriker över sju sidor och insinuationer på att fler finländare skulle vara dopade, att hela den finska truppen var misstänkt och att Mika Den Stores förkylning var fejkad.

Flera arga mejl

Det blev ett par arga mejl till mina arbetskamrater med frågor" nej, uppmaningar att sluta med trakasserierna.

Jag gick i försvarsställning. Finland var skymfat.

Isometsä är bara en enskild åkare, en enskild oskyldig stackare som fått i sig nån substans som han inte visste var förbjudet.

När det finska stafettlaget ett par dagar senare förnedrade krampmannen Ingesson och gullepojken Elofsson växte självförtroendet ännu mer.

Sedan kom Janne Immonen.

Janne Immonen?

Vem är det? Vad har han för rätt att förstöra mitt liv?

Vad vet han om min situation i Sverige? Vad vet han om hur viktigt det är att finländarna då och då vinner mot Tre Kronor, att vi stakar oss förbi krampaktiga Ingessonare, att vi kan skryta och vara kaxiga över att ha två förare i världens publikmässigt största idrott.

Immonen gjorde mig förbannad.

Den natten satt jag som ansvarig på Sportbladet.

Jag gjorde den helsvarta förstasidan. Jag redigerade den med kluvna känslor.

Men det kändes rätt känslomässigt - och framför allt yrkesmässigt. Objektiviteten var tillbaka och "en dopad skidåkare gör ingen sommar" som ordspråk var glömt.

Jag hoppades att det skulle ta slut där, att få lämna de svarta rubrikerna från Finland för gott.

Men i går vaknade jag, efter en tuff arbetsnatt och tre timmars orolig sömn, till telefonen.

Allt rasade samman

Kollegan Thornéus ringde.

- Hallå? kraxade jag.

- Fyra till har åkt dit!

- Va?

- Myllylä, Kirvesniemi, Kuitunen och Jauho, sa han smått upphetsat.

- Fan.

Mer behöver inte sägas om det samtalet. Allt rasade samman.

Nu tappade jag det sista förtroendet. Tomheten, mörkret slog ned över mig.

Alltså: förlåt för Isometsäs, Immonens, Myllyläs, Kirvesniemis, Kuitunens, Jauhos, Turpeinens, Mäkeläs, Riskis och Kyrös korkade agerande.

Förlåt för att vi förstört skidsporten.

Tanken att konvertera och bli 100-procentigt svensk slog mig alldeles nyss.

Men jag väljer i stället att hålla käft från och med nu.

Ingen mer kaxighet.

Jarkko Päiväniemi

ARTIKELN HANDLAR OM