Här platsar alla

I Premier League möter superstjärnorna de åldrande gubbarna

1 av 3 | Foto: TOMMY MARDELL
SNART 38 ÅR - UNG? Roland Nilsson kan snart åter vara en spelare i Premier League. Och om han gör comeback är han inte ensam om att vara till åren i engelska ligan.
SPORTBLADET

LONDON

Ena dan går Manchester United, Arsenal och Leeds till kvartsfinal i Champions League.

Nästa dag vill Coventry att Roland Nilsson, snart 38, ska göra sig beredd på comeback.

Är det nån som blir klok på engelsk fotboll?

Den ständiga frågan huruvida Premier League är bra eller dålig ska man nog passa sig att svara för tvärsäkert på, eftersom det är samma sak i de flesta europeiska ligor:

Ett toppskikt med några rika, hårdsatsande klubbar, sen ett antal mellanlag och så bottengängen som kan skrälla nån enstaka gång - men som ändå inte har resurser att räcka till i långa loppet.

Ingenting märkvärdigt med det. Vi behöver inte gå längre än till Elitserien i hockey för att konstatera att det är så. Ingen serie, någonstans, tycks någonsin bli så jämn som programmakarna önskar.

Det intressanta är att mäta nån slags genomsnittskvalité.

Manchester Uniteds manager Alex Ferguson beklagade sig i veckan över att klassen på Premier League var så dålig att United blivit lidande av det i det europeiska cupspelet.

Det kanske hade varit smartare om Sir Alex använt ordet "ojämn" i stället, ty det tog förstås hus i helsicke. Lag som till exempel Liverpool, på fjärde plats i tabellen, tog illa vid sig och protesterade högljutt.

Men det är lätt att förstå vad Ferguson menar. Premier League är ett slå-sig-för-bröstet-namn på en liga som i helhet är sämre än sitt rykte.

Tittar man på bottenlagen, Bradford, Coventry, Manchester City, Middlesbrough, Everton, Derby och kanske något till, är de egentligen bara en diffus topp på en jättelik grå massa av likvärdiga klubbar i division I, II och III.

Det är i denna massa det fortfarande finns plats för åldrande, överviktiga och stelbenta.

Jag har skrivit det förr: det springer omkring så många lustiga figurer i de här lagen att man kunde tro att det är korpserien - om det inte vore för de höga spelarlönerna.

Ta en sån som Neil Ruddock i division I-laget Crystal Palace.

Det är ju löjligt att kalla nån som är avsevärt yngre än en själv för "gubbe" - men vid 32 är Neil Ruddock mer gubbe än jag nånsin kommer att bli, och denne fete, stabbige, plufsige man spelar alltså fotboll på elitnivå.

Hemmapubliken hånar Ruddock

Palace försöker bli av med honom och har satt upp honom på transferlistan, mycket på grund av att hemmapubliken hånar honom öppet. Men Ruddock - tidigare i Millwall, Liverpool, Tottenham och West Ham - är besatt av tanken på att spela vidare. Om ingen köper honom tänker han sitta ut kontraktet med Palace - vilket ger honom 150 000 kronor i veckan.

Det är 7,2 miljoner kronor om året.

Det är fullständigt sjukt.

Världen är full av topptränade elitidrottsmän som inte tjänar en bråkdel av vad fet-Ruddock drar in.

Men i England tycks det alltså finnas plats för de flesta, särskilt om de nån gång varit ett stort namn.

Det är egentligen inte så konstigt

Roland Nilsson har definitivt varit en superstjärna här.

Under Englands bortamöte med Italien i höstas satt de brittiska tv-kommentatorerna och bollade gamla spelare fram och tillbaka, vem var den bäste högerback de hade sett?

Roland Nilsson var ett av tre, fyra namn som kom upp. Det säger en del.

Om nu Coventry förbereder honom för en eventuell comeback i slutspurten av ligan så är det inte konstigare än att den otymplige Neil Ruddock får 7,2 miljoner på Crystal Palaces reservbänk.

Eller att topplaget Arsenal har David Seaman i målet... en hästsvansförsedd 37-åring som säger att han inte tänker sluta på många år än.

Eller att Neville Southall stod i mål för Bradford i fjol - 41 år och 178 dagar gammal.

I engelsk fotboll finns det plats för alla.

Peter Wennman

ARTIKELN HANDLAR OM