Vi mot dem

Det handlar om mer än bara hockey - Luleå spelar för hela Norrland

SPORTBLADET

Luleå mot Djurgården är mer än bara en hockeymatch.

Det är Norrbotten mot Stockholm.

Glesbygdens uppkavlade rut-skjortsärmar mot slipsnissarna från Stureplan.

Jo, det finns där.

Något mer än bara hockeylagen.

Det finns definitivt något som gör den här semifinalen laddad på ett bredare, men också mer djupgående vis.

Nu handlar det om något som sitter djupt inom oss norrlänningar.

Om stoltheten.

Nu är det nord mot syd

I kvartsfinalen mötte vi en granne, Modo. Visst fanns där en motsättning, men mer en slags lokal rivalitet grannar emellan. Det blev stenhårt. Krig, sas det.

Vi vet att Modo brottas med samma problem som oss.

Vi vet att de kämpar i motvind.

Nu är det nord mot syd.

Glesbygd mot maktcentra och huvudstad.

Grovjobbare mot lyxlirare.

Vårt Luleå Hockey som kämpat mot ekonomisk kris med konkurshot som följd i ett län som högkonjunkturen inte ens brydde sig om att passera.

Deras Djurgården med ständiga minusresultat men en alltid lika villig näringslivselit med fet plånbok. De hotas inte av konkurs. Det är bara att ösa. Att köpa.

Klart som fan att det är tändvätska.

Allt högdraget tal om Norrland som en tärande sektor där alla lever på bidrag. När vi i själva verket står för naturtillgångar och arbetskraft.

All trångsynthet inför vår verklighet - här i norr.

All brist på respekt. Där finns det ett revanschbegär som gör att den här semifinalserien känns större. Viktigare.

Det kan låta löjligt, jag vet, men det känns i bröstet på mig. Därför jublar jag alltid lite extra när Luleå segrar mot stora, fina, anrika Dif.

För realiteterna bakom lagen är två skilda världar.

Det räcker med att besöka Globen när Djurgården spelar. Det är slipsar, inte halsdukar. Det är vinpimplande i loger, inte varmkorv i pausen. Det är medgångsvrål när målen trillar rätt, inte ramsor till stöd när det går tungt.

Känns ibland mer som ett påkostat marknadsevent med en glad reseledare som ylar i mikrofon i spelavbrotten än en hockeymatch. Det känns inte som att det betyder mer. Det känns inte som i Delfinen, där varje spelvändning följs av ett gemensamt jämrande eller jubel. Där klacken är hes redan före nedsläpp, för att man banne mig ska skrika sig till seger.

Någonstans är Djurgården ett lag som åker räkmacka.

De har aldrig tvingats ta sig igenom skiten som vi. De har haft så mycket gratis.

Visst, det är en munvig djurgårdare i varje tv-studio. Visst, tv sänder hellre från skrytbygget Globen än plåtladan Delfinen.

Det finns onekligen saker att fokusera på. Saker som Tomas "Bulan" Berglund kan söka kraft ifrån. Som Roger Åkerström kan tackla in i virket. Som kan få Micke Renbergs inre att glöda. Och Jarmo Myllys att bita ihop.

Luleå stoppar torpederna

Det finns ett klassiskt "underdog"-perspektiv på matchen.

Luleå har 3-1 i matcher från seriespelet. Ett seriespel där Djurgården med sitt upphaussade torpedspel åkte sönder övriga lag.

Mot Luleå gick det inte lika lätt.

Ändå talar alla om fantastiska Djurgården. Om att de ska promenera förbi oss med fyra noll i matcher.

Jag vet att ett knippe tjuriga, norrländska kroppar är redo att blöda för att det inte ska bli så. För att det betyder så mycket mer, för oss.

Kvartsfinalen mot Modo var ingenting.

Det är nu det börjar.

Det är nu det smäller.

Ronny Olovsson

ARTIKELN HANDLAR OM