Mif liknade mest blåmesar

Hade jag varit Malmösupporter skulle jag skämts över mitt lag

SPORTBLADET

MALMÖ

Jaha, där satte man sig i Malmö ishall för att se ännu en stenhård slutspelsmatch efter köttkvarnen mellan Modo och Luleå.

Det blev inte riktigt så.

Det blev Malmö Redhawks som såg ut som blåvingar för att inte säga blåmesar. Hade jag varit Malmöfan skulle jag ha skämts över mitt lag.

Måttligt glada Malmösupportrar.

Slutspel är hjärta och smärta.

In i semi kommer Malmö med ett ohyggligt publikstöd och en hel stad som vittrar guld igen efter de magra åren.

In kommer man med gamla NHL-proffs och unga tuffa talanger som kunnat läsa en hel vecka medan de vilat att de är slutspelets hetaste lag.

In kommer man och alla vet att här är gänget som ska spela tufft, hårt, rörligt och tillknäppt mot Färjestads spelskickliga forwards.

Det blev inte riktigt så.

In kommer ett gäng bestående av 19 spelar som ställer sig och tittar på när Färjestad tutar på i mittzonen. Välkeomna till Skeåne, gluttar, här är vi generösa och geästfria och steäller gärna till med geästabud, välkeomna så mycket.

Efter 30 gästfria minuter var allting för sent

Efter 30 såna gästfria minuter med svängdörrar i hemmazonen var festen över för Mifs räddhågsna pågar. 3-0 till Färjestad och då hjälpte det ju inte att Malmö försökte lämna hänget i slutet, det var för sent och bara oskärpan och slöheten hindrade Färjestad från att dra ifrån ytterligare.

En person försökte hos Malmös Blåmesar; Tomas Sandström som stod för den aggressivitet som fanns. Dessutom försökte han på några imponerande varianter för att få Färjestads gigant Christian Berglund ur balans.

Det lyckades, vad man kunde se, inte. Berglund flinade mest. Det här är hans tid. Det här är mer tid för tuffa kompisar från Karlskoga än för ensamma hjärtan från Fagersta.

Det är tid för Berglund.

Det mest obegripliga är ju ändå att en match av den här typen kan bli rena vänskapsmatchen. Niklas Wikegård sa att han inte begrep varför, men kanske är det så att spelarna under en ledig vecka förvandlats till nöjda spelare. Jag menar, om vi ska vara ärliga hade de det lättaste motståndet i kvartsfinalerna i ett Brynäs utan balans.

Och de kanske trodde de var bäst i Sverige. När Jörgen Jönsson gjorde 3-0 i starten av andra perioden var det juniorhockey från Malmös försvar. Johan Tornberg höll med.

- Vad gör jag... skämdes han framför tv:n efter matchen.

Men Färjestad är bättre. De vann på den här mesiga hockeyn. De kunde spela ut sin större skicklighet. Blåmesarna tittade på hur snygga domherrarna från Värmland var. Det borde de inte ha gjort.

- Man måste jobba kosmiskt hårt för att skapa chanser i en sån här match, sa Niklas Wikegård efter matchen.

Jag vet verkligen inte vad han menar med det men det känns onekligen som han har rätt.

Klockan 17.32 i tredje perioden tacklade Fredrik Lindquist en spelare i Färjestad. Nästan.

Det var en vansinnig dribbling på offensiva blå av Kim Staal som fällde Malmös Blåmesar definitivt. Alla undrade vad han sysslade med - en möjlig fingervisning fick jag i omklädningsrummet. På hans plats låg ett väl tummat ex av boken "Whiskey, whiskey, whiskey" av Dag Lennartsson.

Sågades i programbladet:

"Anrellen i Sportbladet tror på Färjestad och det borde ju trygga resten av slutspelet."

Jojo.

Men de är ännu elakare när de funderar på att bli expertkommentatorer på tv:

"Kan B Berglund bli ekspertkommentator på TV 4 så måste det ligga en vidöppen marknad där ute och vänta."

Känns som att sågningen av Hadelöv inför slutspelet svider fortfarande.

Fick bannor på läktaren för min krönika om Mika Hannula i gårdagens Sportbladet.

- Du skollente skrivet det där om Hannula. Nu blev han ju nervös den...

Onekligen. Hannula var blek. Och domaren Christer Lärking hade nog också läst. Vid en känslig situation i spel fem mot tre på slutet blåste han av Hannula för en ytterst lätt touch av målgården.

Så kan det gå.

ARTIKELN HANDLAR OM