Man borde inte längta till kval...

Inget drama är så tydligt som det utdragna kvalspelet i ishockey - det är både hälsovådligt och fantastiskt

SPORTBLADET

Först tänkte jag krossa fickradion mot parkbänken där jag genomlidit den svartaste matchen i mitt liv. Timrå hade där hemma på något sätt lyckats tappa 5-1 till 6-7 mot Södertälje och den där marssöndagen 1979 blivit utslagna ur kvalet till elitserien.

För andra säsongen i följd föll Timrå på mållinjen.

Leksands (o)tur i år I morgon spelas sista omgången av kvalserien. Jens Nielsens och Christer Abrahamssons Leksand har en mycket tuff uppgift framför sig.

Det var nu uppenbart att Timrås lånade storhetstid var över. Timrå skulle senare få en bonussäsong i eliten, 1981-82. Men det var i mars 1979 som den roliga epoken i själva verket tog slut. Radion höll på att få skulden.

I stället bestämde jag mig för att avstå all sportbevakning så länge det fanns risk att Timrås debacle kunde nämnas. Därefter återvände jag till studentrummet och började ett mediacelibat som varade till långt in i maj.

Idrott kan föda sådan här vriden fanatism. I synnerhet kan kvalspel vara grogrund till kemisk ångest. I ett land som i stort sett saknar cupspel är kvalen surrogatet. Och inget kvalspel är så utdraget, komplicerat och elakt som det till ishockeyns elitserie.

Naturligtvis borde man inte längta till kval. Tillvaron strax under eliten är på papperet idealisk. Standarden och respekten är tillräcklig för att man ska kunna medge att man supportar exempelvis Tingsryd. Samtidigt är penningfixeringen inte lika utbredd. Dessutom: I andradivisionen är mitt lag ett av de bästa. Vi kan lämna hallen och påstå: "Du, som vi spelade i kväll tror jag banne mig vi håller hög elitserieklass." Väl där uppe i eliten falnar snabbt den patinerade mytstämpeln. I den högsta serien blir våra lag i bästa fall lindansare.

Så här ser det i alla fall ut i teorin. I själva verket är vi som följer lagen i skiktet under de etablerade elitlagen landets mest frustrerade hockeyfans. Även de mest dedikerade, törs jag påstå. Vi är de som är allra mest fixerade vid att komma uppåt i systemet. Seså, ni kan avstå brevbomber ni som håller på Brynäs eller Djurgården. Tror säkert att även ni är äkta fans. Men för att orka stötta mediokra lag krävs en uthållighet utöver er.

Känslan är som efter en rejäl baksmälla

Ni bekymrar er över att det tagit tre år sedan det senaste guldet, sedan ni sist var nere på stan och sprutade champagne på Ulf Adelsohn eller Rolf Lassgård. Vi däremot har i årtionden lidit oss genom evighetslånga transportsträckor av grundserier, allsvenskor, playoff, kvalserier. För att i slutänden gång på gång på gång stupa en zon innan mållinjen. Jag har aldrig ens drömt våta drömmar om att sladda runt på Köpmantorget i Timrå med en jätteflagga ut genom Saabfönstret. Det skapar en hårdhet som...gör oss redo för nästa års kval!

Känslan efter de flesta kvalmatcher är som den efter en rejäl baksmälla.

Varför gör jag detta mot min kropp och min omgivning. Är det inte dags att växa upp? Men molnen skingras och fantasin får nytt fotfäste. Kanske vänder det i nästa match, eller i nästa kval. Tänk att i så fall inte vara med, vilken tragedi.

En tröst är att det alltid finns de som lidit värre. Fråga Boden hur hårt en kvalbaksmälla kan bita. De har varit inblandade i kvalmatchernas moder - den direkt avgörande matchen i mars 1994 mot AIK. Sensationen Boden hade råd att förlora med två mål och skulle då ändå hindra degraderade AIK från att återvända till eliten. Med två minuter kvar ledde dock Solnalaget med 3-0 och var på säker is. Då inträffar scenen som skulle ha tvingat mig till psykofarmaka om jag varit Bodensupporter. Efter att AIK-backen Rickard Franzén avsiktligt flyttat målburen får Boden straff. Merparten av 11 111 blir precis så sjövilda som bara AIK-supportrar kan bli. Saker tänks. Saker skriks. Saker kastas in på isen. Först efter omspolning kan Ulf Sandström slå straffen. Han missar den och Boden har missat sin första och, troligen, sista chans att nå elitserien.

Södertälje har varit uppe i eliten ett antal gånger. Vintern 1998 var SSK ett stolpskott i sista minuten från att göra Björn Borg salig. Sekunderna senare sköt Björklöven 2-0 i öppen bur. En kväll i stambaren muttrade min Timråpolare Johnny Dowd: "Du, man skulle blivit rätt knäckt dom gångerna, om det varit Timrå det handlat om...". Jag tittade på Johnny som om han just sagt att han gått över till Modo. Sedan replikerade jag: "Knäckt? Man skulle för satan ha letat rätt på snaran...". Sådana fåniga tankegångar kan kval skapa.

Det går inte låta bli att hatälska kvalsystemet

Fallen för Boden och Södertälje var åtminstone rent sportsliga. Det har även gällt för notoriska, men aldrig lyckosamma kvallag som Huddinge (16 kval!), Troja-Ljungby och Mora. Andra har lidit andra sorters kvalhelveten.

Örebro, Västerås, Falun, Vita Hästen har drivits i ekonomisk ruin efter att ha sugits fast i kvalträsket. Tänk att få se kassakistan stå i vägen för elitserien.

Frågan är om det inte skulle vara ändå värre. Vi i Timrå hade åtminstone turen att lagets allra värsta sportsliga svacka - i slutet av 1980-talet, med förlust mot Mora i playoff med 0-14 som extra minnesvärt - sammanföll med åren då ekonomin också var i botten.

Men det går ändå inte att låta bli att hatälska ishockeyns kvalsystem. Vi är inget popcorn-idisslande folk som går på ishockey för att få tre timmars "show". Vi går till isladan för att vi sedan barnsben älskar våra lag och våra lokala stammar. Vi vill att det ska vara på riktigt, inget trams.

Matchen och dess inramning är tillvarons mest koncentrerade drama. Ett skådespeleri utan gnatande chefer, utan krånglande växellådor. Det är bara jag, mina vänner, en busslast usla patetiska bortafans och så matchen.

Inget drama är så tydligt som det utdragna kvalspelet i hockey. 1987 gick blåbärsgänget Väsby (ständigt med tillägget "Vilda") hela den långa vägen till elitserien. Det hade aldrig hänt med fotbollens kvalsystem. Med tanke på Väsbys tre poäng i den följande serien kanske det aldrig BORDE ha hänt. Men själva kvalbragden blir inte mindre attraktiv för det.

Många kvallag är nu etablerade i elitserien

Vissa påstår att vi kvalromantiker är en föråldrad sort. En fraktion tomtar vill rent av ta bort kvalmomentet och "stänga" elitserien på NHL-manér. Man har redan gått halvvägs genom att elitserielagen på senare år sluppit spela allsvenskt direkt efter jul. Fegt. Tomtarna sitter ofta som ansvariga i storklubbar på dekis och heter Curt Lundmark. Eller så heter de Rickard Fagerlund och vill stänga elitseien för alla utom Södertälje SK.

Den som behöver argument för att bromsa tomtarna kan notera att på 1990-talet hände bland annat: Malmö etablerade sig i elitserien och vann SM-guld, Västra Frölunda etablerade sig, AIK åkte ur och återvände, Björklöven återvände tre gånger om, Rögle kom och gick, likaså Linköping. MoDo, Västra Frölunda, Färjestad och Brynäs tvingades alla kvala sig kvar. Leksand problem i vinter känner alla till. På 1980-talet tog Luleå och HV71 (sex gånger!) kvalvägen innan de etablerade sig. Jag fortsätter gärna. Det är ett skönt mantra som uppstår.

Man borde inte längta till kval. Det är säkert hälsovådligt. Men också alldeles fantastiskt. Och håller man på Timrå talar det mesta för att det strax är dags igen.

Lars Nylin

ARTIKELN HANDLAR OM