”Ingen i serien vill missa Hammarby”

Örebro-spelaren Johan Paulsson hyllar Söderstadion

SPORTBLADET

Jag är ganska övertygad om att om du går ut och frågar alla allsvenska fotbollsspelare om vilken match under säsongen de helst inte vill missa, så är det mest frekventa svaret: Hammarby IF borta. På Söderstadion.

Det svaret är inte givet för alla. Men då tror jag inte att de har varit där. Inte på planen i alla fall.

Foto: PETER KJELLERÅS
Trivs på Söderstadion.

Det är den ultimata fotbollsupplevelsen du kan få som spelare i Sverige. Denna kokande lilla gryta, bestående av cirka 10 000 åskådare, som konstant, i 90 minuter, gör allt för att heja fram sitt lag är en fröjd att beskåda och höra.

Och det som skiljer Hammarbys publik med andra lags dito är just detta faktum, att det inte bara är den så kallade ”klacken” som gör väsen av sig, utan det är även den ”vanliga” publiken.

Ljudnivån kan ibland komma upp i höjder där du inte hör vad din lagkamrat säger, trots att han står mindre än en meter ifrån dig. Då bör det tillläggas att han skriker allt vad han kan.

Kan jämföras med, ni vet, då man på ett uteställe, pratar med någon, och de spelar extremt hög musik.

Och i 20 minuter står man och ler, nickar instämmande, skrattar till då och då och man har inte hört ett dyft av vad den andre har sagt.

Denna publik är ju inte bara Hammarbys spelare till gagn, utan gör också att bortalaget tycker att det är extra kul och därmed kanske spelar ett uns bättre än normalt.

Jag vill också passa på och ta död på en myt om att Hammarbys publik skulle, generellt sett, vara ”trevligare” än andra lags. Det är i alla fall inte min erfarenhet.

Kan berätta om en incident som hände för några år sedan.

Vi fick en hörna på Söderstadion och jag gick ut för att lägga den. På väg ut mot flaggan såg jag en kille som tog sats långt uppifrån läktaren och sprang skrikande emot mig, helt tokig.

Jag vet inte vad jag hade gjort honom, men efter att ha tagit emot hans vrede i över en halvminut, (och det var inga snälla ord som kom över hans läppar) kunde jag inte hålla mig längre. På endast två decimeters avstånd, dock med ett skyddande staket emellan, vände jag mig om och skulle precis säga något riktigt spydigt tillbaka. Då får jag tunghäfta. Och jag som alltid brukar har svar på tal .

Jag ser rakt in i hans uppspärrade ögon, hans hat skulle kunna lysa upp en ”smedaröv” och han väntar på min kommentar. Då kommer barnet inom mig fram. Med nonchalant uppsyn och med halvslutna ögon säger jag bara ”Du...”, och sen räcker jag ut tungan mot honom och ler litegrand. Jag tackar än i dag killen i röd jacka för att jag lever, för att han slet ner min antagonist från staketet precis innan han var över.

Johan Paulsson

Anfallare i Örebro SK och krönikör varje vecka i Nerikes Allehanda.