Vem kan lita på en cyklist?

Sportbladets Lars Nylin om en sport som är på väg att injicera sig till döds

SPORTBLADET
Foto: AP
inspärrade och utpekade Cyklisterna i Giro d"Italia har dragit in cykelsporten i en ny dopningsskandal efter polisens razzia mot deltagarnas hotell. Frågan är om detta var dödsstöten mot en redan kritiserad och av skadaler skakad sport.

Nyligen kom på engelska en bok som jag trodde presenterade de värsta sidorna av den sjuka cykelsporten. I "Breaking The Chain", ursprungligen en storsäljare hemma i Frankrike, berättar massören Willy Voet med kirurgisk detaljprecision om fem år som dopnings-ansvarig I Festina-stallet.

Voets beskrivningar är en becksvart bruksanvisning i hur man injicerar droger i alla tänkbara och otänkbara delar av elitcyklister. Drogprofeten William S Burroughs kunde inte ha beskrivit det tydligare. Det engelska förlaget var så säkra på att bli stämda att de väntade i två år med utgivningen. Det säger en del om sprängkraften i 143 bittra sidor från syndabocken Voet.

Voet greps dagen innan Tour de France-starten 1998. Många naiva cykelentusiaster hoppades det skulle vara början på en ny era för den mest dopningssmittade av elitidrotter. Men de senaste dagarnas händelser runt Giro d"Italia visar att Voet-affären kanske snarare var början på slutet.

Tidigare i veckan avslöjades tre tävlande i loppet som användare av samma hormon, epo, som fällde de finska skidåkarna i vintras. Ivan Gottis svärfar visades sig dessutom ha husvagnen fullproppad med mystiska preparat.

I förrgår kom så den definitiva förnedringen. En razzia på de aktivas hotell i San Remo. Utförd av totalt 400 karabinjärer och narkotikapoliser. Först åtta timmar senare avbröts belägringen och polisen kunde återvända till Florens och Padova. De medförde då billaster med förbjudna preparat. I går fick det till följden att den 18:e etappen ställdes in "av tekniska skäl". Det råkade dessutom vara en en av de klassiska etapperna som ströks, den monstruösa bergsklättringen till Sant Anna Di Vina. Att det var just den etappen som försvann är symtomatiskt när en elitsport ligger i dödsryckningar.

Hur ska cykelsporten efter detta någonsin kunna tvätta bort bilden av att den är en sport där alla i eliten fuskar? Numera hör man i princip bara talas om proffscykel vid dopningsskandaler. Efter de senaste dagarnas händelser kommer Tour de France i juli troligen att bevakas av "Efterlyst" i stället för av Eurosport.

Själv är jag djupt fascinerad av proffscykel ända sedan Eddy Merckx storhetstid. Den långe belgaren var det närmaste en galärslav man kunde komma i den moderna tiden. Fem överlägsna Tour de France-segrar 1969-74 gjorde honom till en av tidens hjältar. När han 1974 vann både Tour de France, Giro d"Italia och proffs-VM 1974 blev han för mig en lika stor idol som Ralf Edström.

25 år senare frågar jag mig nu: hur ärlig och ren var Eddy Merckx? Han kanske kallades för "kannibalen" för att han mixtrat med sitt blod. Inte för att han "åt" sina konkurrenter?

De avslöjanden som nu radas upp kring cykelsporten är nämligen bara ännu fler exempel i en ytterligt trist cykelhistoria. Sporten drabbades redan 1960 av sitt första dopningskopplade dödsfall, dansken Knut Jensen vid OS i Rom. 1967 avled engelsmannen Tommy Simpson under Tour de France, obduktionen visade att han varit ett apotek på hjul.

1965 mer eller mindre tvingades cyklingen att som första sport börja med dopningstester. 1996 blev man den första idrotten att införa obligatoriska blodtest. Men uppenbarligen till liten nytta.

1998 blev hela Festina-stallet utkastade från Tour de France efter Voet-gripandet. Senare har stallets stjärnor Richard Virenque och Pascal Hervé båda medgivit att de systematiskt dopade sig under hela 1990-talet. När Virenque gjort sitt medgivande omfamnade han Willy Voet. Erkännandet kom under en förtalsrättegång iscensatt av just Virenque och Hervé. Virenque sa efter skandalen vid 1998 års Tour de France: "Snälla, gör nu inte vår sport till en deckare, det kommer att döda cyklingen." Bara två år senare hade han själv varit med om att göra sporten till kriminaldrama i bokstavlig mening. Hervé skrev i förra veckan ytterligare ett absurt kapitel genom att avslöjas som epo-dopad under Girot.

Italienska stallet Mercatone Uno är de värsta skurkarna i såpan. Mercatone har varit inblandade i en serie dopningsavslöjanden. Mest spektakulär var superstjärnan Marco Pantanis villkorliga fängelstraff förra året. Åtalsrubriken var då "Idrottsligt bedrägeri". Pantani hade redan 1999 blivit utslängd från just Giro d"Italia efter att ha visat upp spektakulära mängder röda blodkroppar. Årets upplaga hade han dock precis hoppat av när razzian slog till. Orsak? "Influensa".

Även de som inte fällts antas nu varit dopade. Det sätt som amerikanen Lance Armstrong - precis tillbaka efter en cancersjukdom - lekte med Pantani i fjolårets Tour de France var helt enkelt för bra för att vara möjligt. Åtminstone utan kemisk assistens. Ingen I cykelkretsar betvivlar att dansken Bjarne Riis var epo-dopad när han 1996 sensationellt vann Tour de France utan att testas. Nyligen anklagades den senaste store cykelkungen, spanjoren Miguel Indurian, av en lagkamrat för att varit fullproppad med epo under sina stora segrar.

"Det är som när alla kör för fort på motorvägen och du är den ende som åker fast", sa schweizaren Alex Zülle när denne avslöjats. Men nu är Zülle långt ifrån ensam. Snarare får man leta länge efter de cyklister som går helt fria från misstankar. Det är mycket svårt att se att svenskarna skulle vara något undantag. Eller så är det just svenskarnas renhåriga uppträdande som gör att det nuförtiden aldrig finns blågult i cykeltoppen? Vem vet i en sport som är diagnosticerad som mycket sjuk.

När Giro d"Italia i förrgår kört sin 17:e etapp ledde italienaren Gilberto Simoni, 15 sekunder före Fassa Bortolo. Frågan är hur många som orkar bry sig om deras kamp. En helt annan kamp har hamnat i vägen: cykelsportens krig med sig själv, för sin egen trovärdighet och överlevnad.

Närmast är frågan om Giro d"Italia överhuvudtaget når målet i Milano till helgen.

Själv försöker jag minnas om jag någonsin satte upp en poster av Eddy Merckx hemma på pojkrumsväggen.

I så fall ångrar jag detta.

Lars Nylin