Ibland kan en man vara en mus

Erika Strandell: Det finns ögonblick då man är stolt över att vara det sistnämnda

SPORTBLADET

På en personalfest tävlade jag en gång i gokart mot Ove Molin.

Vi var ett blandat gäng där damerna fnissande gled ner i de smutsiga blå overallerna och männen i sin tur pumpade upp sig, knäppte en öl och slog varandra i ryggen med ett ”nu jävlar ska jag nog ta dig ändå”.

Alla utom Ove Molin.

ERIKA STRANDELL

Tävlingen kördes i kvalheat där bästa tid i varje omgång gick vidare till finalracet. Mellan varven på banan hann vi förstås med att umgås, äta och dricka.

Alla utom Ove Molin.

Han satt istället i glaskuren vid sidan av inomhusbanan, sammanbiten, koncentrerad och ensam, med näsan tryckt mot rutan. Handlingen hade ett tydligt syfte. Molins enda avsikt var att kolla av sina medtävlare, att närstudera vars och ens individuella taktik bakom ratten. För redan då hade han ju förutsatt att han själv skulle delta i finalen. Han vann också tävlingen med nästan ett helt varv. En oslagbar motståndare, alla kategorier.

De kan förstöra en middag

Tävlingsinstinkt uppfattas ofta som ett positivt karaktärsdrag. Har man ett jävlaranamma, ser livet som en utmaning och alltid vill testa sina egna gränser – då är man också en vinnare. Titta bara på uttagningen till Robinson härförleden. ”Jag tror svenska folket vill se en riktig attackdykare in action”. ”Jag är en naturlig ledare och inte rädd för att ta kommandot”. ”Jag klättrar i berg fast jag egentligen har höjdskräck” säger deltagarna stolt. Djupt inne i ens hjärna ekar samtidigt en dala-röst i falsett, skrikandes, Ingenting är omöjligt!

Tävlingsinstinkt är förstås ett måste för en framgångsrik idrottsman eller kvinna. Hur skulle man annars kunna vinna något, säger vi alla när tv:n är på och medaljen står på spel. Visar man inte framfötterna och tar sig fram med armbågarnas hjälp, då är man också en loser. I sportsammanhang, alltså.

Men hur roliga är samma människor att ha vid sin sida till vardags?

Alla de där som måste dra sin spetsade meritförteckning i tid och otid. Som måste bjuda mest och oftast. Som inte ens kan förlora mot sina barn i en omgång av ”Finns i sjön”. Som pratar om saker de inte begriper bara det låter bra. Som dras till yrken med provisionslön och förmåner som syns. En enda människa av sådan sort kan snabbt förstöra en trevlig middag. Eller trycka ner sina arbetskollegor i skoskaften.

Kommer ni ihåg ögonblicket när Gunde lurade in sin hustru till spindlarna i Fångarna på Fortet? Att kvinnan hade håvat in nycklar i hela programmet var uppenbarligen långtifrån tillräckligt. Att spindlar var hennes enda fobi spelade heller ingen roll när det handlade om att kämpa för laget.

AInte alltid bra att töja gränserna

En människa utvecklas inte alltid av att töja sina gränser, av att försöka prestera ännu lite bättre. I dagens läge vet vi ju att det också finns något som heter utbrändhet.

Anders Jansson från grannorten Skutskär tävlar förresten i den amerikanska tävlingen Pikes Peak. Det handlar om att så snabbt som möjligt åka motorcykel – eller bil – upp för berget och ner igen. Med stup och raviner av olika grad längs sidorna. Varför ställer man då upp på det, undrar Tv-sporten i en intervju? Och det självklara svaret är att det finns saker i livet man bara måste kolla om man pallar. Om man är man eller mus, vill säga.

Man eller mus?!

Det finns ögonblick då man är stolt över att vara det sistnämnda. Om nu möss är kända för att våga inse sina begränsningar.

Erika Strandell

ARTIKELN HANDLAR OM