Så föds skräck i en barnakropp

Erika Strandell om gymnastiklektioner

SPORTBLADET

I min erfarenhetsbank är idrottslärarnas status inte så värst vidare hög.

Jonas Gardell har kallat dem sadister. Pennalister är tyvärr ingen överdrift.

ERIKA STRANDELL

Det är märkligt att det ska behöva vara så. Idrott borde vara synonymt med rörelseglädje, med friluftsliv, med träning av motorik, koordination, kroppsuppfattning och koncentration.

En barnakropp behöver ju kuta, klänga och klättra för att klara de många, långa lektionerna i bänken. Ändå satt jag där på omklädningsrummets toalett och tjöt. Var och varannan vecka, under tolv års skoltid.

Rakel och Camilla sköt de absolut hårdaste bollarna i både basket och handboll. Med tiden utvecklade man dock en fungerande teknik för att undvika dem. Positionen på planen var livsviktig.

"Kom igen nu Erika - kämpa!"

Att hålla sig alltför långt från spelets centrum var uteslutet. Alla som någon gång stått öga mot öga med en pennalist vet precis vad jag menar. Den som skiljer sig från mängden har i och med det triggat igång processen - det hårda blåset i visselpipan, den ekande rösten mellan ribbstolarna i salen:

"Kom igen nu Erika, kämpa, ta del av spelet du också. Och ni andra kommer ihåg att låta alla delta. Passa till Erika också".

Så föds skräck i en barnakropp.

För att undkomma en gymnastiklektion med livet i behåll gällde det att befinna sig i ständig närhet av bollen men ändå i utkanten av själva klumpen av avancerade spelare. Där syns man minst och får heller inga passningar, särskilt inte från Rakel och Camilla. Fråga mig, jag vet.

En åttio minuter lång lektion tillbringade jag på treans trampolin. Sittandes längst ute på spetsen. Med gråt i halsen och förnedring i kroppen.

Att hoppa från trean likställdes med en trea i simning, vilket i sin tur likställdes med större chans att få trean i slutbetyg. Och en trea vill man ju ha. Tvåor får bara de där tjejerna som kontinuerligt vägrar att vara med på jumpan. För att det är jobbigt, töntigt och för att de råkar ha en menstruationscykel som innebär att de ständigt blöder och därmed har en medicinsk ursäkt som en pennalist inte orkar ta itu med.

Jag blödde inte alls på den tiden. Jag var dessutom ett plikttroget barn som inte vågade skolka.

Efter åttio minuter, när alla klasskompisar försvunnit in i duschen, kastade jag mig därför ner från treans trampolin. Med handen i ett krampaktigt tag om näsan och med livet spelandes revy under de sekunder jag föll fritt. När jag frustande fick huvudet över vattenytan och insåg att jag överlevt, såg jag rakt in i pennalistens glada leende. Grattis Erika, du klarade det!

Kan leda till något bättre

Idrottstimmarna i skolan blir färre och färre. Simundervisning, hälsoteori och friluftsdagar är tyvärr utdöende företeelser, säger Svenska Gymnastikförbundet och reser ut på riksomfattande turné för att få ungarna att resa på rumpan från tv-spel, datorer och videofilmer. Utvecklingen är oroande, men kanske kan den leda till något bättre? Kanske kan vi på 2000-talet inse att vi inte längre har plats för pennalister med visselpipa i ett snöre om halsen?

Alla ungar tycker om att röra på sig. Om de entusiasmeras på rätt sätt, vill säga. Det måste väl finnas fler alternativ än att behöva fastna på plinten inför hela klassens åsyn? Åtminstone önskar jag mina blivande ungar en mer kreativ och inspirerande jumpa än så.

Förhoppningsvis vågar de hoppa från den trampolin som deras mamma bara stått på en enda gång i livet.