Sakta förbleknar förödmjukelsen

SPORTBLADET

Micke Sundlöv har OS-guld i ishockey. Som andremålvakt i Lillehammer. Numer har han en ishockeyfrälst svärfar som tog ledigt från jobbet under OS. Efter onsdagsmatchen mot Vitryssland försvann svärfar. Till sängen. Fredag morgon när Micke Sundlöv käkade sin morgonmacka på jobbet hade svärfar fortfarande inte synts till. Han låg kvar.

- Ishockey har ju så små marginaler, suckade Sundlöv. Av egen erfarenhet.

Desto större är påfrestningarna. För publiken.

De senaste veckorna har svenskarna satts på hårda prov. Gränsen för vad vi klarar har tänjts ännu en bit, och som alltid under en kris finns det vissa som inte pallar trycket. Själv kom jag i onsdags kväll - upprymd och stärkt - ut från föredraget om självkänsla och självförtroende. Med den positiva livssynen strömmande genom blodådrorna vände jag mig till väninnan och sa att vi måste skynda oss att ringa och kolla resultatet från matchen. Inte ens det faktum att det var upptaget på alla de nummer jag slog, kunde få mig att ana oråd. Självkänslan var ju på topp. Väninnan gick pliktskyldigast med på att ringa hem, sitt totala ointresse till trots.

- Oj då, sa hon med ett skratt och pekade tummen ner mot mig.

- Du behöver inte skynda dig hem, sa hennes man och la på.

Misären tog än större proportioner när jag satte nyckeln i dörren därhemma.

"Har ni haft trevligt?"

Sambon hade gjort klart att det nog skulle bli sent. Sverigematchen klockan 19, revbensspjäll på thaivis, ny match klockan 21.30, några öl, midnattsdrabbningen, trevligt sällskap och kanske skulle de också orka matchen med start i gryningen. Det är ju inte OS så ofta.

Märkte omedelbart att något inte stämde. tv:n var på, lamporna likaså. Men ingen svarade när jag ropade hallå. I soffan låg sambon. Med fårskinnspälsen som en skyddande kokong runt kroppen och den välbekanta rynkan mellan ögonbrynen.

- Hej, försökte jag. Har ni haft trevligt?

Inget svar.

- Maten måste väl ha varit kanon, Tony kan ju inte misslyckas?

- Jag går och lägger mig, sa han.

Som den vårdande kvinna man är, bestämde jag mig snabbt för att tiga. Sambon hade ju ändå dragit upp täcket långt över huvudet när jag släckte lampan.

Det gick tio minuter och sömnen började gripa tag i muskler och huvud.

"Jag leker med dinosaurierna i stället"

Kudden blev mjukare och mjukare och jag tänkte på föreläsarens prat om styrka, om att njuta av livet och tro på sig själv. Även i motgång.

- Visst fan måste han väl avgå Hardy? Han kan ju omöjligt sitta kvar, eller hur, sa plötsligt sambon med hög röst. Rätt ut i mörkret.

I kvarteret bredvid tittade kollegan på matchen tillsammans med sin åtta-årige son. Stämningen var ganska hätsk. Sonen tittade storögt på sin far som tidvis faktiskt stod upp i soffan. Efter Vitrysslands sista mål satt han dock ner. Med huvudet mellan händerna.

- Vad blir det nu då, pappa? frågade sonen och skakade sin faders axel.

- Det blir inget mer, fattar du? Inget mer alls, vrålade fadern med ett plötsligt ryck.

- Nähä. Men då går jag väl ner till mig och leker med dinosaurierna i stället, sa sonen.

Sakta, sakta förbleknar så minnena, skammen och förödmjukelsen. Livet går vidare och i morgon börjar ju ändå elitserien. Men plocka hem Brynäsmatchen på pay per view, det klarar ändå inte sambon. Att se ishockey på tv är säkerligen ett taskigt omen, dagar som dessa. Och Sundlövs svärfar ligger säkert kvar där han ligger.

ARTIKELN HANDLAR OM