Italien lider efter VM – depression bland folket

SPORTBLADET

Luften är vit och tung och fuktig som i Hongkong och ingen lindring tycks vara på väg på länge än. Det är förstås japanernas och sydkoreanernas hämnd mot att italienarna i princip ogiltigförklarat världens första asiatiska VM.

Det förfärliga vädret avspeglar för övrigt tillståndet i folksjälen, om det nu finns någon sådan. Italien lider av akut VM-depression som inte kommer att ge med sig i första taget.

Nyheterna från den så kallade fotbollsmarknaden ger trots allt lite tröst.

Medan Gabriel Batistuta semestrar på Sardinien, förhandlar Roma om hans kronprins. Om den dagliga sporttidningen "Corriere dello Sport" är välunderrättad, är det Zlatan som står först i tronföljden.

Zlatan i Rom. Jag ser honom framför mig på klubbarna i Testaccio, som en av huvudrollsinnehavarna i ett modern dolce vita. Jag föreställer mig hans 192 centimeter utsträckta på stranden i Fregene, omgiven av de silikonpumpade starlets som flockas kring den italienska ligans hjältar. Zlatans önskedröm?

Men jag ser honom också för min inre syn på träningsplanen på Trigoria, där en av ligans mest koleriska tränare, Fabio Capello, inte kommer att ge honom en chans. Capello är i vissa avseenden omklädningsrummets skräck. Han tolererar inte mothugg och ser det som sin uppgift att sätta pli på slynglarna.

I den långa hyllningsartikel som Corriere dello Sport ägnar "lo spilungone" (ungefär den vajande flaggstången) från Ajax, gäller de enda invändningarna Zlatans personlighet och egoism på plan. "Han spelar mest för sig själv och måste ännu lära sig att spela för och med laget. Men han har tid att mogna och kanske gör han det bättre i Roma än i Ajax eftersom hans favoritfilm är "Gladiatorn"."

Zlatan får väl träna nedanför Colosseum då, för att känna historiens vingslag och få inspiration. Om det blir affär, har han under alla omständigheter ett år på sig att växa till sig innan Batigols kontrakt löper ut.

Hos Inter i Milano surar ledningen över att Ronaldo tycks ha glömt bort vem det är som har betalt hans sjukhusräkningar de senaste fyra åren. Lite tacksamhet skulle inte skada, tycker även tusentals supportrar som skickat fax och email till klubben och de italienska sporttidningarna.

Tydligen är Real Madrid intresserade av Ronaldo, men Inters ägare Massimo Moratti skyddar sig mot spekulanterna genom att sätta en absurd prislapp på sin guldklimp: 100 miljoner euro, en miljard kronor. Förra året köpte Real Madrid Zidane av Juventus för 70 miljoner euro. Det är världens hittills dyraste spelaraffär.

Personligen förstår jag inte Moratti, som hittills bara haft kostnader för Ronaldo. Hans framgångar i VM beror till stor del på att landslaget är så viktigt för honom. När Inter förlorade ligatiteln i Italien i maj, gjorde Ronaldo ingen brandutryckning. Hans förhållande till Inter har alltid varit distanserat: artigt och professionellt, men väldigt kyligt. Inter borde ta chansen att sälja honom dyrt nu, innan han skadar sig igen. Klubbens anfallare Christian Vieri hann faktiskt göra fyra mål, innan Italien åkte ur VM i åttondelsfinalen mot Sydkorea.

Italienarna är lika övertygade som tidigare om att koreanerna fick "hjälp" på vägen upp till semifinal. Att även Spanien förlorade mot Sydkorea på grund av suspekta domslut stärker italienarnas förvissning att det var något skumt på gång. Mot bakgrund av detta är det lite smålustigt att den sydkoreanska bilfirman Hyundai utpekas som ett av de företag som vill bli Romas nya huvudsponsor. Det kommer att bli svårt ett tag framöver att få Totti och Tommasi att smila upp sig framför en Hyundai.

Slutligen Baggio. Läser med tillfredsställelse att "il codino divino" (den gudomlige hästsvansen) är på väg att underteckna ett nytt ettårskontrakt med oglamorösa Brescia. Konstigt nog har frågan om varför Roberto Baggio inte fick komma med till Japan inte kommit upp på nytt efter Italiens VM-fiasko. Varje landslag borde ha med sig en spelare som representerar tradition och historia. Tänk på den otrolige Milla i Camerun i VM 1990 eller den "gamle" Lothar Matteus i tyska landslaget 1998. Oavsett vad sådana spelare uträttar kan man bara älska dem. Ett utmärkt sätt att undvika VM-blues.