Varenda etapp i bergen är som en Hollywoodrulle

SPORTBLADET

Fråga: Vilken tävling låter publiken hälla vatten över deltagarna, dunka storstjärnorna i ryggen mitt under loppet och skrika förbannelser rakt in i deras öra?

Svar: Tour de France. Naturligtvis.

Tävlingen som borde vinna en Oscar för bästa regi.

Varje år.

Första gången jag överhuvudtaget såg någonting av Tour de France var jag övertygad om att sportens stora stjärna hette Cedric Vasseur.

Aldrig hört talas om honom? Det är inte så konstigt.

Det här var 1997. Året innan hade Bjarne Riis kastat sitt Danmark in i den stora cykelfebern genom att ta hem totalsegern. Det var innan Touren blivit utpekad som ett ambulerande apotek, innan skandaler och avslöjanden.

Spaghettiben

Nu var det Cedric Vasseur som trätt på sig den gula ledartröjan. Han såg kusligt cool ut där han cyklade inbakad i sitt stallteams skyddande kokong och ledartröjan smet åt precis som den skulle göra på en riktigt stor mästare.

Trodde jag.

Då visste jag ingenting om Touren.

Nu vet jag bättre.

Cedric Vasseur är en nolla. En nobody. En av alla dessa Tourens galärslavar med spaghettiben som får finna sig i att föra sin kamp i skymundan, som tappar minuter på vartenda fartgupp i vägbanan.

Jag visste inte någonting om Tourens dramaturgi - det som gör den så rasande spännande.

Att varje bergsetapp har en banprofil som bokstavligt talat liknar den dramatiska uppbyggnaden i grekiska pjäser eller Hollywoodfilmer.

Därför är det konstigt att vissa tycker att cykellopp är lika roligt att se på som att titta på när målarfärg torkar.

Inget kunde vara mer fel.

Väntan är bäst

Tvärtom är det den skenbara händelselösheten som en av cykelloppens stora förtjänster. Det är som att se på fotboll - hur mycket skulle ett mål vara värt om det blev mål varannan minut? Om matcherna slutade 43-26? Det är väntan på målen som är det spännande. Och förväntningarna som gör Tour de France så stort. Men bristen på händelser är förrädisk - när det väl börjar hända saker är du inne i loppet, ditt motstånd har helt brutits ner och du står upp i fåtöljen, som förhäxad.

Och hela tiden publiken tätt, tätt inpå under bergsetapperna. Här är det inga löparbanor som skiljer åskådarna från utövarna, inga galler eller stängsel. Supportrarna är ute på banan, det är som om publiken fick springa ute på fotbollsplanen fast utan att röra bollen.

Hälla vatten på Zlatan Ibrahimovic, dunka Fredrik Ljungberg i ryggen och skrika ut sin upphetsning rakt in i Anders Svenssons öra.

Och när Cedric Vasseur satt och såg så cool ut under de där inledande lätta etapperna, var han egentligen bara skräckblandat förtjust över att ha träffats av solen genom denna lucka i molnen.

Naturligtvis bedrövad för det han visste skulle komma - att Tiden skulle knacka honom på ryggen och kräva tröjan tillbaka. Men i några etapper var han för mig den stora stjärnan, den jag verkligen trodde på. Sen knackade Tiden honom på ryggen, han vände sig om och den svalde honom sakta i anonymitetens stora gap.

För när bergen väl tog vid var det bara de stora elefanterna som kunde dansa.

Bergsetapperna som du inte får missa...

Jonathan Jeppsson