Golden League, irriterande dålig tv

SPORTBLADET

Man ska akta sig att kritisera friidrott för lite. Visst, det ska vara "för lite". I förra veckan kritiserade tv-spalten sändningarna från Golden League. Då smattrade det in mail. Från läsare som alla tycker att spalten varit på tok för snäll.

"Helt miserabelt" skriver Olle Söderling. "Sändningarna är ibland stelbenta på gränsen till det provocerande, skriv hur dåligt det verkligen är" tycker Ewonne. Två reaktioner av några dussin de senaste dagarna.

Och jag håller med er. Framförallt efter sändningen från Rom i fredags. Den italienska produktionen gick efter mall 1A: visa löparna en efter en när de radar upp sig, långsamt, långsamt, långsamt. Vid 100-metersloppet fortsätter man att visa Maurice Greene och grabbarna även när de lufsar tillbaka till den femtiotolfte omstarten.

Att det samtidigt pågår andra, klart intressantare saker på annat håll i arenan struntar producenten fullständigt i. Friidrott "ska" ju bevakas så här.

Men värst av allt från Rom: när man valde att visa repriser på tre (!) avsiktliga övertramp i spjut trots att Stefan Holm samtidigt hoppade på 2,33 i höjd. Att en av spjutkasterskorna var italienska förklarar en del, men knappast den tredje gången.

Så visst kan jag hålla mer er friidrottsälskare i er ilska. Golden League förmodas trots allt vara en tv-fest i en av de mest ärevördiga av idrotter.

Men nu är det så att "Sport i tv" som utgångspunkt bestämt sig för att i huvudsak tycka till om det som SVENSKA tv-sportare kan påverka. Och där ingår inte bildval från utländska kanaler. Åtminstone inte när vi pratar arkeologisk analog tv som i Fyrans sändningar.

Nu handlar det i stället om att recensera vad Fyrans folk åstadkommer. Och där är duon Johan Edlund och (framförallt) bisittaren A Lennart Julin riktigt bra. De höll heller inte inne med hur frustrerade DE var av producentens prioriteringar. Därför ska det bli mycket intressant att i kväll få se vad SVT gör av DN-galan. Dels som ren produktion - ska vi äntligen få se bra friidrott producerad lika tätt och dynamiskt som en fotbollsmatch? - dels hur SVT-sportens kommentatorer står sig i jämförelse.

Inga fler magiska somrar

Golden League från Rom förmådde i alla fall reta upp oss tittare. Frågan är vad Båstadtenninsen skapade för reaktioner.

I min tv-soffa uppstod snabbt läten misstänkt lika "zzzzzzzzz". Och det handlar inte bara om avsaknad av svenskar i toppen. Nej, jag tror inte att det skulle hjälpa särskilt mycket även om superlöftet Robin Söderling klev fram och sopade hem Wimbledon-bucklan; det kommer ändå aldrig att bli ens i närheten av de magiska somrarna med Borg, Edberg och Wilander.

Vi svenskar är inte bara alltför bortskämda från vad som hände då, inklusive Bengt Grives hudlösa kommentarer. För dessutom: även i tennisfallet känns det som om tv-tiden lite sprungit i väg från sporten i fråga. Håller det verkligen att bara visa två tennisspelare i timme efter timme efter timme? Med en stolvärmning och energidryck i kvarten som enda break? Skulle det inte behövas en aning av tempohöjande minireportage och bakgrunder i lämpliga pauser. Eller att kommentatorerna - Johan Ejeborg och Jan Gunnarsson var utmärkta väckarklockor från Båstad - får en större roll? Åtminstone i min soffa skulle det vara välkommet.

Den som nu invänder att vissa sporter nästintill KRÄVER repetitiva sändningar av ovannämna maraton-typ bör om du inte bor i Sydsverige beställa en VHS från danska TV2. Den kanalens långa sjok från Tour de France innehåller inte många döda ögonblick. Inför, efter och även under loppet gästas en kommenterande studio.

Därtill har man så mycket folk på plats att inside-informationen tycks nästan komplett. Man backar definitivt inte för kontroversiella dopingrykten. Vi som vanligtvis får nöja oss med cykel via Eurosport har lysande ciceroner i Anders Adamsson och Roberto Vacchi. Men i danska rutor tillkommer en dimension som exempelvis SVT:s Vasaloppet-ansvarige snarast borde kolla in.

BBC-dokumentären, Ben Johnson - mästare för två dagar, var hyfsat ansträngt "arty" i sin utformning, men blev ändå en stark påminnelse om en idrottshistoria som borde vara ständigt sedelärande, men uppenbarligen inte är det. Repris dagen innan EM-starten, tack!

Lars Nylin