Står Fyransporten för fyra minuter numera?

SPORTBLADET

En helt ny sportkanal i regi TV4. Med kick-off innan påsk 2003. Det här kan mycket väl vara det nya årets bästa present till alla sportfreaks.

Men det är samtidigt MYCKET lätt att reagera helt annorlunda på veckans största etermediala nyhet:

Borde inte Fyran snarare lägga pengarna på att återigen göra så pass långa sportnyheter att man hinner uppfatta att de inträffat?

Alla som var med minns hur vi reagerade under TV4-sportens första år i början av 1990-talet. Grovt räknat så älskade hälften av tittarna att Peter Eng & co kom med ett nytt sorts svensk sport-tv. Lite knorrat.

Nya vinklar.

Ibland ganska kul. Oftare rätt så tramsigt. Tyckte den andra hälften av oss.

Men vi som muttrade tittade i alla fall. För TV4 var spännande. Eller: de var åtminstone en sorts fläkt, frisk eller iskall. Det här skiftade från sändning till sändning beroende på hur djupt Peter Jihde eller Patrick Ekwall hade grävt i sina studentikosa arkiv.

Ett antal år senare är Fyransporten många dagar en skugga av sitt forna jag.

Negativa överraskningar

Inget är dåligt. Lägstanivån är behagligt hög. Folk som Ekwall, Robert Perlskog och Björn Andersson tillhör de bästa i sport-tv. Men man överraskar numera endast negativt. Framförallt när man ska försöka upprepa gamla grepp.

Det sker oftast när trav är en ursäkt för att kränga reklamtid.

Positivt överraskad av Fyrans gäng blir jag numera endast vid de största evenemangen. Den lysande bevakningen av handbolls-VM är det man då oftast tänker på.

Men det värsta med dagens Fyransporten är inte det rutinmässiga och att man blivit förbisprungna av SVT-diton på sitt eget specialområde, de kluriga greppen. Nej, det värsta är sändningstiden.

Hur många effektiva minuter är numera en kvällsshow med Maud Bergström.

Fyra? Och hur mycket återstår av söndagsföreställningen när reklamen ätit sig in från början, i mitten, och slutet?

Den här rumphuggna känslan kompenseras inte av eftermiddagsblocken på helgerna. Man får helt enkelt aldrig chansen att lära känna nya begåvningar som Jonas Berg. De bara fjärtar förbi. Så är det över.

45 miljoner

Det är därför lätt att ställa sig frågan om TV4 inte borde spenderat pengarpå sändningstid och rättigheter i den ”vanliga” Fyran. Istället för att ösa miljoner, hittills minst 45, på en kanal som troligen mest kommer att handla om spel. För vad ska den annars fyllas med när alla intressanta sändningsrättigheter redan är uppbokade?

Fyrans satsning på en sportkanal går naturligtvis inte att jämföra med SVT:s pågående och förödande digitala vansinne. Med Peter Jihde involverad, det spekuleras så av vissa, kan den säkert ha sina poänger för de få som har tillgång.

Men som tittare av den markbundna tonåringen TV4 känner jag mig lurad på förhand. Kanalboss Jan Scherman får mycket gärna rätta spalten om den är ute och cyklar.

Susanne Ljungskogs glädjetårar i Belgien var den starkaste svenska glädjeyttringen sedan – nja, kanske inte sedan Toivo Öhmans vid OS 1972. Men däremot sedan Mikael Ljungbergs vid OS i Sydney för två år sedan. Man måste ha ett hjärta av bark för att inte röras av Ljungskogs ansiktsuttryck på guldpallen.

Spaltens mailbox jäser av giftiga inlägg om ”nya” Sportspegeln. ”Man ser bara en massa ryggar, axlar och silhuetter, mina barn blir nervösa, dom fattar ingenting” säger exempelvis signaturen ”Bosse” – föga imponerad av de ständiga övergångarna mellan pulpet och soffa i programmets nya studio. Mmm, själv är jag hittills ganska positiv till nydaningarna i TV-programmens svar på ”Jurrasic Parc”. Men fortsätter det så här är det nog dags för ny recension strax.

Lars Nylin ([email protected])