En ingrediens saknas - det är en saknad som nästan blir förfärande...

Anrells vinterland

SPORTBLADET

NORRKÖPING

Jag lyssnar efter "The Ketchup song".

Den kommer inte. Basket är väl för cool får sånt, antar jag.

Basketen har sin hip hop och det är öronbedövande ibland.

Ketchup song för den publiken vore väl som satansrock i pingstkyrkan.

En liten unge har insett det nödvändiga och satt på sig hörlurar. Jag försöker fråga Jonathan Klein, 2 månader, om det är Ketchup-plågan han är förberedd på - eller hip hopen. Han stirrar bara tomt på mig. Kanske är det mistluren vid time outerna han vill slippa. Basket är en bullrig sport. Just när hip hop-infernot är på väg att mörda publiken avlöses det av AC/DC.

Också ett sätt att rensa öronen.

Och när speakern vill vara riktigt fyndig spelar han "Jump" med Van Halen. Just då tänker jag att lite ketchup hade kunnat rädda livet på oss på läktaren.

Spelet är fyndigt. Det är kamp och rätt många eleganta passningar och trepoängkast. Nio snygga blockeringar av Dolphins.

Det är djupt deprimerande

Men det saknas en ingrediens och det är en saknad som nästan blir förfärande på slutet.

Det saknas dunkar.

Första gången jag antecknar om en dunk är 2.53 in i första kvarten.

Det är den första - och den sista.

Det är djupt deprimerande.

Det är många sköna kontringar och snabbt spel men när långa spänstiga spelare kommer ensamma mot mål gör de mesiga lay ups och oftast går de väl i men de där sexiga dunkarna som jag uppfattar som basketens hela kommersiella och artistiska själ saknas nästan helt.

En dunk.

Fred Drains.

Det är allt. Det är för lite.

Det är lite lågbudget över årets Norrköping.

Budgeten är kapad i år med 1,5 miljoner. Den är nere på fyra miljoner. Plannja som brukar vara Sveriges bästa basketlag omsätter 15-16.

Basketen blöder. Alla bygdens pengar rinner ner i IFK Norrköping och Linköpings hockeylag. De pengar som inte går åt att läka såren efter Ericsson och andra bolag på dekis.

Men Norrköping är ju på dekis.

En dag vaknade man och upptäckte att enda elitlaget var ett basketlag.

Fotbollslaget åkte ur allsvenskan och det betydde en bygd i depression. Man hade hela världen - plötsligt vaknade man och hade bara ett basketlag.

Klart man mår lite dåligt. Sveriges bästa basketlag just nu men ändå...

Och jag vet inte om basketlaget själv blir på bättre humör när de ser matchprogrammet, "Damligan" står det med stora bokstäver. Jag vet inte om det är en markering. Basket kritiseras ju ibland för att sakna tuffhet men att kalla det damliga är väl att ta i.

Och så särskilt damigt blev det inte.

Utvisning i fotboll - här, ingenting...

Norrköping mot 08:s föregångare Alvik ansågs vara hatmatcher och det är rätt hårt nu också.

Det är landets bästa lag just nu som möts. Det är stundtals mycket bra. Uppoffrande spel, kamp, defensiv. När 08:s Björn Hellmin - lagets Krister Nordin om ni fråga mig - efter en tuff block från Fred Drains som gav foul på Hellmin (!) sticker upp ett långfinger i luften bakom ryggen mot Drains så är det ett diskret litet fuck you som domaren inte ser. I fotboll hade det varit utvisning. Här händer ingenting. Drains flinar. Publiken vrålar. Domaren tittar bort.

Det är mycket sånt. Hellmin pratar och psykar och hetsar. Det får han. Trash talk. Psykning. Drains bara flinar och gör en ny block så Hellmin blir bortgjord. Mycket effektivt.

Det är nästan fullsatt.

1 129. Många invandrare. Killar med stora mössor som pratar Rinkebyöstgötska. Eller Navestadsöstgötska som, det kanske heter här. Basketen är en stor invandrarsport. Det märks. Den unga generationen spelare i de svenska lagen är invandrarkids.

Norrköping är på väg mot en ny SM-final.

Alla som var med om den makalösa tillställningen 1998 när Plannja slogs i Himmelstalundshallen inför 7 000 måste ju rimligtvis vilja vara med om det igen.

Då var också fotbollen på dekis.

Precis som Ericsson.

Norrköping slöt upp kring bygdens elitlag.

Framåt våren kan det nog vara så igen.

ARTIKELN HANDLAR OM