”Jag hade otur, det är inte alls som folk tror”

J-O Waldner om krogvurpan, flickvänner, barn och bäste vännen Brolin

SPORTBLADET

I 20 år har pingsstjärnan Jan-Ove Waldner tillhört världseliten och fortfarande skapar 37-åringen rubriker.

Senast när han ramlade på kompisen Tomas Brolins innekrog i Stockholm och bröt fotleden.

Nu laddar han för en comeback.

- Målet är att avsluta karriären med OS i Aten 2004, säger han.

Foto: LINA OLSSON
Namn: Jan-Ove Waldner. Ålder: 37 år. Född: 3 oktober 1965. Vikt: 76 kg. Längd: 178 cm. Klubbar: Stockholms Spårvägars GoIF (1971–84). ATSV Saarbrücken, Tyskland (1984–87). Stockholms Spårvägars GoIF (1987–91). Ängby SK (1991–95). Kalmar BTK (1995–). Debut i elitserien: 5 oktober 1977. Världsranking: 7. Meriter: Singel: 1 OS-guld, 1 OS-silver, 2 VM-guld, 2 VM-silver, 1 EM-guld, 1 EM-silver. Dubbel: 3 EM-guld. Lag: 4 VM-guld, 4 VM-silver, 5 EM-guld.

Redan 1982, som 16-åring, var Jan-Ove Waldner i sin första mästerskapsfinal. J-O hade överraskande gått till EM-final i Budapest och han mötte kompisen Mikael Appelgren.

- Ganska häftigt. Jag var 16 och han 20 och båda kom från Sverige. Klart folk funderade, säger Jan-Ove Waldner.

Han förlorade en tuff femsetare med 19-21 i avgörande, men där började framgångssagan som i dag, 20 år senare, fortfarande inte är avslutad.

Men den kunde ha tagit slut på Tomas Brolins innekrog på Stureplan den 20 september.

- Just när det hände tänkte jag inte så mycket på pingis. Det viktigaste var att bli frisk och kunna leva ett normalt liv i framtiden. Hade karriären tagit slut där hade jag inte sörjt så mycket.

Va?

- Nej, det är först nu, när allt börjar bli bra, som suget kommit tillbaka. Läkarna har sagt att dom inte kan garantera att jag får tillbaka all rörlighet i foten, men rehabiliteringen har gått över förväntan så jag är förhoppningsfull.

Berätta, vad hände egentligen på Brolins krog?

- Det var inte så konstigt. Vi hade varit ute och spelat golf och rundade av kvällen med en middag. Klockan var runt tio när vi kom och en timme senare skulle jag på toalett. Jag halkade och fick all tyngd på foten. Jag skrek, det gjorde så fruktansvärt ont. Snabbt förstod jag att någonting allvarligt hänt.

Det går många historier om det där...

- Jag vet, men jag bryr mig inte. Det hade kanske hade varit svårare att förklara om olyckan hänt klockan fyra på eftermiddagen... (ha, ha). Men nej, jag hade bara otur och det är inte alls som folk tror.

Händelsen blev förstasidesstoff i media.

- Allt spred sig som en löpeld och på morgonen när jag såg rubrikerna var jag tvungen och ringa morsan och farsan och berätta att jag levde. Det var lite jobbigt.

Dagen efter olyckan - när J-O vaknade upp - bjöd han in media till sin sal på Karolinska sjukhuset.

Som vanligt med ett leende på läpparna.

- Jag är ingen människa som gräver ner mig för småsaker och det tror jag kommer från min mamma och pappa. Hela familjen är positivt lagd och varför deppa över saker man inte kan påverka? Brorsan (Kjell-Åke) kom till sjukan och det första han sa: ”Vad bra J-O, nu kan du ställa upp i handikapp-OS också”... Så fungerar vi.

Nu har det gått sju veckor sedan han fick sina två skruvar inopererade i högerfoten och snart kan Waldner köra igång med riktig träning igen.

Din allvarligaste skada?

- Ja, absolut. Har en del problem med ryggen och kommer ibland nästan inte ens upp ur sängen. Men med lite massage så fungerar det.

Första gången du blev opererad?

- Faktiskt och det var lite läskigt. Bara en gång tidigare har jag legat på sjukhus och det var när jag blev rånad i Hong Kong 1989. Någon slog mig i huvudet med en flaska och jag fick åka in och sy.

Jaha, när blir det comeback?

- Jag vet inte hur länge det tar att komma tillbaka. EM och VM går till våren och det är klart att det skulle vara kul att vara med och slåss i dom mästerskapen, men vi får se.

OS 2004 i Aten, då?

- Missar jag tävlingarna i vår kommer jag nog att vilja avsluta min karriär med ytterligare ett OS. Förresten, dit siktar jag även om jag kan vara med i EM och VM. Förutsatt att foten håller givetvis.

J-O tar fram handen och räknar på fingrarna.

- I så fall blir det mitt femte OS. Vad tiden går fort.

Är du rädd för den dagen karriären är över?

- Nej, absolut inte.

Ångest över vad du ska göra?

- Det enda jag med säkerhet vet är att jag inte ska sätta mig i skolbänken (ha, ha). Det är inte min grej. Men ångest? Nej, jag har jobb så jag klara mig livet ut.

Som?

- Fem år framåt är jag anställd av ett pingisföretag i Tyskland. Sedan kommer jag att hjälpa svenska företag att etablera sig i Kina. Där finns det mycket att göra.

I Kina är du Gud, har jag hört.

- Det skrivs en del om att sporten är stor i Kina och att jag är populär där. Men ingen, som inte varit med mig där, kan förstå hur det här. Jag får ha livvakter för att ta mig fram.

Men, Kina har ju jättemånga stjärnor.

- Ja, jag vet. Men min popularitet där har nog med att göra att jag hållit på så länge. Ibland känns det lite konstigt. Spelar jag mot någon av de bästa kineserna i Kina hejar minst 50 procent av åskådarna på mig. Kanske ännu fler.

I Kina finns det 1,5-2 miljoner bortennisspelare som mer eller mindre har sporten som yrke.

- I Sverige är vi 12-13 stycken, konstaterar J-O.

Hur fasiken har du lyckats överleva så många generationer kineser?

- Ja, jag vet inte. Jag har en medfödd talang, det har jag, men dessutom tränar jag hårt och har så gjort i hela min karriär.

Va, jag trodde du laddade upp på Café Opera?

- Det där är en myt och det verkar som folk vill behålla den om mig. Och den bjuder jag på. Tror människor att jag laddar upp på krogen får dom väl tro det. Mig stör det inte.

Hur mycket tränar du?

- Mycket. Är vi på läger kör jag 6-7 timmar om dagen. Bordtennis, styrketräning och löpning om vart annat. Jag lägger ner tid på min idrott, det ska folk veta.

J-O skrattar.

Han orkar inte längre förklara att det krävs mer än bollsinne för att bli en världsspelare.

Från det ena till det andra, har du någon flickvän?

- Beror på hur du menar. Många tycker synd om mig nu när jag går på kryckor" Om du förstår?

Nej.

- Äsch, jag vill hålla det där privat.

Vill du ha barn?

- Ja, jag gillar barn. Men man blir äldre och snart är det försent att göra någonting åt saken. Morsan börjar bli orolig och tjatar alltid om det där, men då förklarar jag för henne att brorsan är två år äldre och att det är han som står på tur först. En fördel av att vara lillebror (ha, ha).

Waldner lånar telefon och ringer kompisen Tomas Brolin, som han ska träffa på eftermiddagen.

Har ni affärer ihop, jag menar: har du intressen i något av hans alla företag?

- Jovisst. Jag är numera delägare i hans restaurang. Allt ståhej som blev efter olyckan har gett honom jättebra reklam. Det där var en affärsuppgörelse och att det sedan kostade mig en bruten fotled var bara någonting jag fick offra" (ha, ha). Nej, jag skämtar bara.

Är Brolin din närmaste vän?

- Ja, han och "Äpplet" (Mikael Appelgren) är nog dom jag umgås mest med. Jag har många bekanta, men inte så många vänner. Man hinner inte.

Nej, karriären och tidningsrubrikerna fortsätter. Nästan gång det är dags är förhoppningsvis till våren när både EM och VM avgörs.

Annars får vi vänta till OS 2004.

J-O:s fantastiska pingiskarriär:

Patrik Thornéus