Veckomagasinet ”Richter” är strunt - och inget annat

SPORTBLADET

Ångrar du aldrig en åsikt?

Det brukar folk undra när tv-spalten någon vecka varit lite elak.

Den där frågan blixtrade genom skallen när jag förra veckan hade det sensationella nöjet att uppleva Killing-gängets Henrik Schyffert som ceremonimästare vid en prisgala i Stockholm. Schyffert lustmördade i ett nummer tv-recensenter, i synnerhet en på landets största morgontidning.

"Och-så-sitter-han-där-bakom-sina-bakelitbrillor-och-sågar-allting!" exploderade Schyffert efter en djävulskt vass beskrivning av tv-skapandets krassa verklighet.

Men nej, tv-spalten ångrar ingenting, je ne regrette rien. Bortsett från ett och annat faktafel, men det ingår nästan i showen när sport-tv brusar som aldrig förr.

Åsikterna har levererats som de suttit där i anteckningsboken omedelbart efter sändningen. Ögonblickets ingivelse gäller, det är precis så man tycker om tv-sport, har det resonerats.

Dags för nya jaktmarker

Dock - och nu börjar vi faktiskt närma oss veckans ämne - ett viktigt skäl till att tv-spalten inte ofta sett orsaker till eftertankens kranka rodnad är att den i stort nöjt sig med att kommentera det den anser sig behärska.

Kuskar med eller utan vagn, amerikansk brännboll och amerikansk rugby, moderniteter som påstår sig vara "framtidens sporter" - sånt har spalten ganska nogsamt undvikit.

Men nu är det dags att sätta huggtänderna i ett program som definitivt ligger utanför det påstådda kompetensområdet.

Vi talar just moderniteter. Vi talar "Richter", SVT:s nya veckomagasin för flashiga snösporter. Vi talar boocoo trendigt. Och visst, SVT-sportens hipp-sport-guru Niklas Hyland finns med - säkrast så, det hade ju inneburit 7,3 på Richterskalan om Hyland INTE funnits där. "Richter" är helt enkelt en så ambitiös satsning att en tv-spalt med självaktning trots allt måste lätta på skygglapparna.

Så?

Programmet levererar allt det man förväntar sig: bilder så fladdriga att Lars von Trier skulle famla efter Stesolid-kartan. Aktiva i mössor och brallor så bylsiga att åkarna troligen tappar en poäng eller tre sekunder per insats. Här flimrar förbi hopp, hopp, hopp, hopp; bakåt, snettemot, på arslet, imponerande, fascinerande, tröttande. Vilt riffande elgitarrer är legio.

Det här är inte bra sport-tv

Här finns inslag som begrips även av en som slutade uppfinna sporter nån gång 1930. Som snörapporter från fjäll och alper, eller nostalgiinslag från "Sportspegeln" anno 1993. Intervjuerna är förvånansvärt lågmälda, inte ens gitarrer som stökar. Överhuvudtaget är det klart mindre skrikigt än förväntat.

Men känslan att detta inte är särskilt bra sport-tv ens för den invigde går ändå inte att komma från. Det blir liksom varken hackat eller malet i pudersnön.

Begrepp som stringens och seriositet måste inte vara synonyma med stenålder. Varför inte spara in på några stroboskop-bilder och få plats för några mossigt konventionella "vanliga" reportage? Och om man nu ändå måste vara genomgående übertrendiga: varför då inte ta i ännu mer? Grafiken är till exempel förvånansvärt subtil.

Hyland sliter - men lyckas inte

Niklas Hyland tycks slita som en galärslav för att nå ut med de nya sporterna - är han förresten inte förbundskapten också, i någon dramatiskt cool form av vattenskidor? För ett ögonblick står såväl Edit Piaf som Henrik Schyffert där och knackar mig på axeln. "Var snäll mot "Richter", du fattar ändå ingenting", sjunger de skälmskt i duett. Men nej, de har fel båda två.

Strunt är strunt, det går inte att dölja för en medelålders sofftyckare även om "Richter" smart drar ner mössan till näsroten.

Peter Antoine meddelade i "Tipslördag" att han tycker att tv-spalten har ett sött nylle. Så ska det förbli. Därför avstår "Sport i tv" för närvarande från att dejta den fotbolls-tyckande taxichaffisen från Sölvesborg.

Kul

Trist

Lars Nylin ([email protected])