Hockeyspelare är inte lata - men bortskämda

SPORTBLADET

Svensk ishockey har problem, det är de flesta överens om. Svenska hockeyspelare är in i helvete lata, det är Fagerlund överens med sig själv om. Svenska juniorspelare ska krävas på en fyslicens från åtta års ålder, det är Svensson och Boustedt nästan överens om.

Det är bara att träna lite hårdare så vågar man gå in i närkamperna framför mål och – vips – så blir man en bättre spelare. Machomännen har talat. Lycka till, gubbar!

Jag gjorde lumpen en gång i början av nittiotalet. Visserligen i bara tre dygn, men ändå. Det krävdes inte särskilt mycket längre tid för att inse värdet av de kunskaper värnplikten tillför – och då tänker jag inte på själva krigartekniken. De flesta killar som klev in på logementet hade aldrig tidigare bäddat en säng. Knappt någon kunde konsten att hålla reda på två par strumpor, ingen hade någonsin tvättat sina underkläder.

Människor växer med ökat ansvar

Att göra lumpen föder ansvar. Att ta ansvar får människor att växa. Växande människor på väg framåt blir en alldeles lysande lagmaskin som tillsammans har stora möjligheter att vinna striden på slagfältet.

Kanske är det då inte så konstigt att vi hittar militärer bakom många av de företag som i dag sysslar med personalvård, ledarskap och utveckling? Kanske är det då inte så konstigt att just de företagen ofta kopplas in när en idrottande individ eller ett lag hamnar i kris? Kanske kan vi då dra några slutsatser av det?

Visst, barn och ungdomar blir både fetare och latare i takt med att tv-spel, datorer, coca cola och hamburgare breder ut sig över våra liv. Men till syvende och sist handlar det ändå om att ta ansvar för sig själv, för laget och livet.

Materialaren fixar allt – eller mamma

Jag har vid några tillfällen varit i ett ishockeyomklädningsrum. Kanske inte så många gånger, men ändå. Man behöver inte vara där särskilt länge för att få hierarkin klar för sig. Där släpper man matchtröjan på heltäckningsmattan nedanför sin plats för man vet att materialaren plockar upp den. Där tappar man koncepten om inte klubban står där den ska, om det fattas ett benskydd, om någon flyttat på pinalerna som materialaren lägger fram – alltid på samma ställe. Knappt någon slipar skridskorna själv. Ingen har någonsin tvättat sina egna svettiga underställ.

Sånt ska man väl ändå inte behöva hålla på med som elitspelare, säger då vän av ordning. Kanske inte, men hierarkier och roller i omklädningsrummet är trots allt bara en spegel av det totala beteendet.

Hockeyspelare som tränar två pass om dagen och spelar ideliga matcher kanske inte kan kallas lata, men att tillskriva dem epitetet bortskämda är sannerligen ingen överdrift.

Det ska vara status, hög lön, ryggdunkningar, beröm i media och vackra damer – men som Carl Gustaf själv sa – det kommer inga stekta sparvar flygande av sig själv. Inte utan eget ansvar, slit och lite hederligt skitgöra. Och vad gäller juniorspelarna där det inte finns någon materialare i omklädningsrummet, så har det ingen betydelse för utvecklingen. För när gossarna är små är det ju mamma som tar hand om det svettiga innehållet i trunken.

Vill man nå en gyllene framtid för ishockeyn är det stora, djupt rotade strukturer som måste förändras. Allt från pengahysteri och vip-våningar till klubbar som servar sina spelare på guldfat. Förbättrade Coopertest och situps-krav för barn känns något mer sekundärt.

Bäst

Sämst

Erika Strandell ([email protected])