14 år och stort löfte - nu lägger han av

Erika Strandell: Ännu en pojktränare kommer att klia sig i huvudet

SPORTBLADET

Han är ett löfte, det har han fått höra många gånger genom åren. Sådär lagom tjurig som bara en riktigt bra hockeymålvakt kan vara.

Han har kört hårt. Tränat varje moment om och om igen. Har alltid älskat ishockeyn. Fram till nu.

Han är 14 år och det är tid att lägga av.

Att åka till sportaffären och kolla på säsongens nya grejer har varit höjdpunkten på året. Masken, klubban, benskydden - modellerna, storlekarna och färgerna. Varje höst har han stått där och känt på dem tillsammans med pappa, ända sedan han var nio och började spela ishockey i organiserad form.

Under de fem år som gått har han inte bara växt till en lång, bredaxlad yngling, han har också utvecklats till en blivande stjärnmålvakt. Precis som han alltid har drömt om.

Många klubbor

Inte heller den där värstingklubban, den han vant sig vid att fingra på i sportaffären, är längre någon dröm. I den nya - större och bättre - föreningen har han fått samma klubba som målvakterna i elitserien har. Inte bara en heller, förresten. Förstemålvakten får sex stycken.

- Visst är det kul med bra grejer, säger han.

- Men jag förstår inte riktigt hur jag ska kunna göra av med sex klubbor på en säsong, jag som alltid klarat mig med en.

I det nya pojklaget lindar man inte klubborna själv. Man behöver inte hålla reda på värstingutrustningen heller, sånt sköter materialaren. Är det match fyller man inte ens på sin vattenflaska.

Alla säger till honom att han är duktig. Det har de till och med skrivit i tidningen när han gjort en riktigt bra match. Och i en klubb där man får sex elitserieklubbor per säsong gör man förstås sitt allra bästa. Hela tiden. Det behöver man inte ens säga.

"Det är inte kul längre"

Inför varje match gör det plötsligt ont i magen. Känslan är helt ny och han har ingen aning om varifrån den kommer.

- Jag vet att jag är duktig men hockeyn är inget kul längre, säger han utan omsvep.

- Förut ville jag bara spela men nu tycker jag till och med träningen är tråkig. Vi kör samma övningar hela tiden och gör jag något fel kan tränaren bli arg. Visserligen får man inte bänka någon i ungdomsserien men det känns ändå inte bra. Tränaren säger att jag måste ta i mer, att jag måste skärpa mig och vara mer seriös.

- Men hur ska man kunna vara seriös när det inte är kul längre?

Med bestämdhet likt en vuxen man har 14-åringen tagit sitt beslut. Den ishockeykarriär som än så länge bara är i sin knoppning ska nu få sitt slut.

I stället ska han börja med någon "konstigare" sport. Twintip-skidorna ligger bra till, för där får man ju tävla mot sig själv, utan press. De sex värstingklubborna kommer att gå vidare till andre man på den eftertraktade föreningens målvaktslista. Och ännu en pojktränare någonstans i Sverige, kommer att klia sig i huvudet, undrandes vad det egentligen var som hände?

Hur kunde man förlora ett sånt löfte som han?

Erika Strandell ([email protected])