Bästa bilderna ser man i sportradion...

Lars Nylin: Aaaaah, vissa saker går att lita på även när tramset smyger ur varje vrå

SPORTBLADET

Sportens bästa bilder ser man ofta i radio. Åtminstone om man lyssnar på den förträffliga svenska sportradion.

I helgen var TV-spalten på studiebesök i radioland, inbjuden att sprida sanningar i radiosportens panel ”Sportsnack.” Det första er krönikör fick höra från presentatör Dag Malmqvist var: ”Värst vad du varit snäll mot oss på sista tiden.” Det kunde inte uppfattas som annat än lätt syrligt.

Men det godtas. Trots vinjetten borde den här kolumnen oftare uppmärksamma den alldeles bedårande och sällan sviktande sportradion hos Sveriges Radio.

Vid sidan av nummer 377 på SVT Text är sportradion en av få etermediala institutioner som i det tilltagande bruset är 100 procent pålitligt. Inte minst har det blivit uppenbart under de senaste månaderna: då ett monumentalt sportsligt utbud (diverse skid-VM, handbolls- och bandy-diton, slutspel i femtioelva sporter, etc) följts av så många tv-kanaler att man inte sett skogen för alla paraboler. Då har i etern bara nämnda redaktion, hos mig på 93,8 Mhz, funnits där med ALLA klarögda fakta och lite till.

Det som imponerar allra mest på denna tyckare är att de lyckats hålla sådan hög nivå på sina medarbetare trots de senaste årens brutala dränering på talang. Tv-kanaler har alltid tagit sina röster härifrån, i dag är kanalerna åtskilliga, tappet brutalt. Men Sportradion viker inte ner sig, är inte ens nära limbo. I Lasse Granqvist, Tommy Åström, nämnde Malmqvist, Christian Olsson, Magnus Wahlman, Roger Burman och den oefterhärmlige Christer Jonasson – liksom stundtals klassikern Mats Strandberg – har man några av de mest närvaroskapande sportskildrarna alla kategorier. Förstärkta med sidekicks som Ralf Edström och Lars-Gunnar Jansson nås en verbal kreativitet som inte ens står radiosportens egna legender efter (från Hyland över Hegerfors till Perlskog).

Det enda som lite oroar är att tv börjat rycka även i några man optimtistiskt trodde var radiosportare för livet – som Granqvist och Åström.

Hur mycket tapp tål redaktionen innan den får börja med andra rangens röster?

Lite störande är också att det tycks som om redaktionen allt oftare känner ett behov att ”hotta till” formatet. Annica Duncan gör med sin släpiga ton detta briljant i inslag som ”Lilla Lördagslistan” och hennes veckovisa NHL-block. Mer tveksamt är det när Roger Burman flippar ut, när Christer Jonassons ordlekar blir så ansträngda att hans Hasse&Tage-samling generat flyr ut i Sundsvallskvällen, eller då Uno Hedins travtips i ”Hedins hundring” blir FÖR skruvade. I de ögonblicken längtar en kepsgubbe som övertecknad efter Bosse Gentzels mer pompösa, korrekta sportsändningar anno dazumal.

Men sådan kritik raderas ganska effektivt bort när klockan slår 19.15 och introt i Percy Faiths ”Mucho Gusto” smattrar igång till pukor och tromboner medan Roger Burman andäktigt förkunnar: ...”var med oss till klockan 21.40.

”Vi inleder hos Lasse Granqvist, Leif Jurefalk och L-G Jansson i Löfbergs Lila Arena.”

Aaaaah, vissa saker går att lita på även när tramset smyger ur varje vrå.

Ljungberg-analyserna visar att Tommy Söderberg kan bli en svensk Dr Phil, vilken kanal slår till?

Fyran Plus ska givetvis ha all kredit för Celtic–Liverpool och kvalserien i hockey. Tack!

Radiosportens bästa låt? Roy Orbisons ”You've Got It” står i en klass för sig.

Lars Nylin ([email protected])