”Jag känner mig som en kärring”

Magda om kändisfester, livet efter karriären och jobbet som kommentator

SPORTBLADET

BERGEFORSEN

Ett år har gått sedan hon sköt sitt sista skott. Segrarna och hyllningarna från svenska folket är över.

Sportbladets Tina Nordlund har träffat Magdalena Forsberg, 35.

Det blev ett samtal om kändisfester, livet efter karriären och glädjen över att slippa alla måsten.

Men en sak har inte förändrats. Magda har fortfarande fullt upp.

- Henrik och jag har fått mindre tid tillsammans sedan jag slutade.

Foto: ralf bergman
HELA LANDETS MAGDALENA Skidskytte-Sverige kommer aldrig att bli sig likt efter Magdalena Forsberg. Sportbladets Tina Nordlund möter idrottsstjärnor som lagt av - och började med att träffa folkets favorit. "Jag har också mina dåliga dagar" erkänner hon.

Jag kliver ur bilen utanför familjen Forsbergs villa i Bergeforsen två mil utanför Sundsvall. Fåglarna kvittrar. Lugnet sprider sig i kroppen. Det småduggar. Bakom huset skymtar en sjö som är stillheten själv.

Magdalena Forsberg öppnar dörren. Två jakt-hundar kommer ut: Ricco, döpt efter tyske skidskytten Ricco Gross och Steffie, döpt efter italienska längdstjärnan Stefania Belmondo.

Magdalena Forsberg är avslappnad, pratglad. Hon har nära till skratt. Hon berättar att det är första veckan sedan hon slutade med skidskytte som hon är ledig. Trots att elitidrottskarriären sedan länge är över har hon mycket att göra.

- Varje helg har varit uppbokad. Föreläsningar, tv-jobb och sponsoruppdrag. Jag och Henrik har träffats mindre nu än när vi elitidrottade. Henrik jobbar heltid och jag har varit borta mycket. Men det har samtidigt varit kul.

Nu när du fått distans till idrotten, hur tänker du tillbaka på den tiden?

- Jag förstår inte hur jag orkade träna så mycket. Fem till sex timmar om dagen. Det som sporrade mig att fortsätta var min fystränare Wolfgang Pichler. Trots att jag vunnit fem världscupsegrar såg han saker han tyckte jag skulle förbättra. Han sa att "om vi tränar efter mitt schema så tar jag på mig ditt resultat". Ett tag kändes det som han bestämde över hela mitt liv.

Vad fick dig att sluta?

- Näst sista året var jag inte ens sugen på att tävla. Träningen kändes jobbig. Jag var trött i kroppen. Jag låg ofta i sängen och ville inte gå upp och träna. Jag kände att jag var klar med elitidrottandet. Jag ville leva ett annat liv än, äta, träna, sova. Sista året var jag motiverad, kanske för jag att jag såg slutet på karriären.

En annan orsak var att hennes rygg smärtade.

- Vissa dagar när jag klev upp kunde jag knappt sitta ordentligt vid frukostbordet, säger Magdalena Forsberg. Ändå gav jag mig ut och tränade.

Saknar kompisarna

Jag letar efter mitt anteckningsblock. I stället hittar jag en värktablett i min väska efter tiden när jag var fotskadad. Jag får rysningar av tanken hur jag plågade min kropp trots smärta. Jag visar pillret.

- Usch för sådana. Gud hur man höll på. Jag tränade trots jag hade så ont i ryggen, säger Magda.

Hur rör du på dig nu då?

- Det blir oftast cykling. Min diskskada i ryggen gör ont när jag joggar. Hinner jag inte röra på mig en dag så är det inte hela världen. Då gör jag något nästa dag i stället. Jag har inte tagit ut mig sedan jag slutade med skidskyttet. Jag har svettats klart.

Du är tävlingsmänniska, hur får du utlopp för de känslorna i dag?

- De kommer jag alltid ha med mig. Oavsett om jag bakar en kaka eller har föreläsning vill jag göra bra i från mig. Däremot så bryr jag mig inte om jag blir omkörd då jag är ute och cyklar.

Hur har ditt liv förändrats?

- Man märker vilken skyddad verkstad man lever i som elitidrottare. Livet var så inrutat. Om någon kom och hälsade på utan att det var planerat, kunde det rubba hela dagsschemat. Nu behöver inte vänner och familj anpassa sig till mina lediga söndagar då vi kan ses. Det enda jag saknar är kompisarna från idrotten.

Vad uppskattar du mest i ditt nya liv?

- Att få tid för vänner. Jag försöker hitta en egen hobby. Henrik har ju sin Harley Davidson. Jag tycker om att pyssla hemma. Jag ska ta tag i min trädgård förresten, säger hon och visar i en trädgårdsbok hur hon hade tänkt sig. Det är mer av ett trädgårdsland. Med gångar mellan växterna. Men det måste vara lättskött, tillägger hon snabbt.

Vad längtade du efter när du idrottade som du inte kunde eller hade tid för?

- Jag ville gå på bio. Det har jag fortfarande inte gjort. Jag har också längtat efter att fira svensk midsommar. I år ska vi vara vid Höga kusten hos bekanta. Under skidskyttetiden var jag alltid i Tyskland, där det var mörkt vid nio på kvällen.

Som elitidrottare är man van att äta mycket för att orka prestera och träna. Hur har ditt förhållningssätt till kosten förändrats?

- Jag äter god mat. Fortfarande mycket pasta, men portionerna är mindre. Jag kom ihåg att jag längtade efter att kunna äta skräpmat då jag slutat. Men jag mår bättre av bra mat.

Hur är det med sötsaker?

- Jag äter något onyttigt varje dag. Men jag kan äta en sallad till middag eller soppa som jag har fått dille på. Jag måste inte ha kolhydrater varje måltid.

När du var yngre hade du en ätstörning. Hur kom du till insikt och hur ser du på kvinnoidealet?

- Jag åt mindre och mindre men utvecklade aldrig anorexi. Jag vägde aldrig under 53 kilo. Men det otäcka är att i början då man går ner i vikt blir man bättre och känner sig starkare. Men sen ger inte träningen något. Kroppen börjar ta av sina egna muskler då depåerna är tomma. Så dumt att kasta bort de två, tre åren jag inte åt tillräckligt. Jag fick många skador och var sjuk ofta. Min mor och Henrik fick mig på andra tankar. Då jag hade problem så ville jag ju vara smal.

Vilket råd skulle du ge tjejer som idrottar?

- Ät mat. Viktigt att ledarna informerar hur viktigt det är att äta ordentligt. All tid man lägger ner på träning blir annars förgäves. Då kan man göra något annat på den tiden. Man kan äta bra och god mat utan att bli fet. Det är heller inte snyggt att se ut som ett benrangel. Glöm kvinno-idealet, det är sjukt!

- Jag sa en gång till min fystränare Wolfgang att jag inte vill ha så breda axlar och vara så muskulös. Men sen frågade jag mig själv vad som var viktigast. Att vara bra i skidskytte eller ha smalare axlar? Svaret var enkelt. Jag ville bli bäst.

Ska jobba för tysk television

Då man tränat mycket är man van att vara hård i kroppen. Har du funderat kring vad som händer med kroppen när du inte tränar lika mycket?

- Ja, jag sa faktiskt till mig själv när jag slutade; "Så här vältränad kommer du aldrig att bli igen." Men var sak har sin tid. Jag rör på mig och det är mer en livsstil än träning.

Framtidsplaner?

- I höst ska jobba för Svt, fortsätta att hålla föreläsningar om min aktiva tid som idrottare. I sommar ska jag vara ledig. Nu hinner jag till och med kratta gräsmattan. Jag kanske skriver klart min C-uppsats som saknas för civilexamen i ekonomi. Jag ska fortsätta jobba för tysk tv som expertkommentator. Jag har tänkt köpa en stuga men kommit fram till att jag hellre köper flygbiljetter till olika orter.

Hur är det att intervjua dina vänner i tysk tv?

- Kul, men knepigt. Jag vill inte ställa taskiga frågor.

När är det jobbigt att bli igenkänd?

- När folk kommer fram och har en uppfattning om hur jag är utan att de känner mig. Men det är kul då folk tackar för underhållningen och visar uppskattning för det jag gjort.

- Folk tror nog att jag alltid är glad, men jag lovar er. Jag har också mina dåliga dagar. Ingen orkar vara glad jämt.

Jag passar på att fråga om hon saknar uppmärksamheten. Det blir ett snabbt nej till svar men hon fyller snabbt i att det kanske är för tidigt att svara på för hon syns ju fortfarande i tv.

Går du på kändisfester?

- Nej. Jag tackar nej till sånt. Börjar man gå på dem är det lätt att hamna i skvallerpressen och det vill jag inte.

Intervjun är slut och vi går ut i trädgården för fotografering. Magda tar ett spadtag i landet. Hon berättar om sin jordgubbsodling.

- Jag känner mig som en kärring. Min nya hobby är mitt trädgårdsland, säger hon och skrattar.

Magdalena Forsberg tycker till om...

Medaljer och utmärkelser

Tina Nordlund möter andra idrottsstjärnor som lagt av. Del 1: Magdalena Forsberg.

Tina Nordlund