San Marino-sändningen sämre än Öppna kanalen

Lars Nylin: Kanal 5 måste anstränga sig för att göra något av EM-kvalet

SPORTBLADET

Åh, ni förträffliga sportbarer. Ni kom in i våra blågula liv nånstans runt EM 1992. Då kändes allt lätt krystat. Sportbarshäng var något som utövades av capuccino-sippande milaneser eller 200-kilos Yankee-burgare från New Jersey. Bara drygt 10 år senare tycks ni lika blågula som en Kent-mässa på Stockholms stadion.

I lördags avnjöt tv-spalten EM-kvalet på en radda sportbarer i Stockholms city. Det betydde lätt schizofrena moment med två tre drabbningar parallellt. Ungefär: ”Oj, var det där Norge som kvitterade? Nä, det var repris av Tysklands mål på Hampden Park. Solksjaers krull har du på monitorn bakom hon med Kylie-leendet. Dessutom så har du lagt snusen i min Guiness, mäjt”.

Men framförallt betydde det att larger-than-life-faktorn i sändningen från mötet San Mariono–Sverige blev, om möjligt, än lägre än man fruktat på förhand.

Skottland – Tyskland, Irland – Albanien (!) och i synnerhet Danmark – Norge var alla matcher omringade av smockfulla läktare och yppiga tv-produktioner. Med skrällduser av lokal expertis i eleganta studior och Rit-Ola-typer med digitala pennor i högsta hugg.

Från San Marino talar vi om en sändning med känslan av avslagen sextondelsfinal i Svenska cupen. Kan inte Kanal 5 avkrävas att de skickar ner ett eget produktionsteam? För detta måste väl ha rattats av San Marinos svar på ”Öppna kanalen”? Ni som bor i Stockholm vet vad det innebär. Ni andra har säkert en motsvarande lokal prao-station.

Med dessa flackande bilder från marknivå hjälper det inte om folket i speakerhytten och studion – som ockå borde vara på plats vid matcharenan – faktiskt håller en rätt bra standard.

Kanal 5 kan inte rå för att Sverige ständigt lottas mot lag som går i kulörer som Warzawapakts-grå eller blåbärs-kobolt. Men de kan anklagas för att inte riktigt anstränga sig i att göra härligt spektakel av något som bara sker var fjärde år, slutskedet av ett EM-kval.

Starka sportfilmer

Tre rimligt starka sportfilmer samma kväll. SVT 2 slog på stort i lördags och bjussade under temat ”Laganda” på allt det som den här spalten saknade från samma kanal när RF nyss fyllde 100 år. Två av filmerna; huligandramat ”I.D” och MFF-återtåget ”Vägen tillbaks” är tveklösa fyraplussare. Den tredje, ”The Other Final”, om mötet mellan världens två sämsta fotbollsländer (Bhutan och Montserrat), är i första hand färgstark.

Jonas Lundh, TV-recensent i ”riktiga” Aftonbladet, beskrev i söndags mannen bakom filmen, Matthijs de Jongh, som ”en flummig holländare”. Respekt för den åsikten. Själv blev jag mäkta imponerad när jag träffade de Jongh för en tid sedan. Skulle nog personligen karaktärisera honom ”romantisk holländare”.

de Jongh är ett inbitet Ajax-fan som när både hans klubblag och hans Holland skändligen misslyckats bästämde sig för att satsa sitt företags vinstmiljoner – de Jongh är en av Europas mest framgångsrika reklammakare – i denna kärleksförklaring till fotbollens grundidé. Respekt för den dedikationen.

Nä. Det hjälper inte ens med en sexpack och tändstickor mellan ögonlocken. Årets Stanley Cup-final är ett pardonlöst sömnpiller hur man än bär sig åt.

Wow! Mottagandet i Belgien av Justine Henin-Hardenne var nästan surrealistiskt.

Vafalls? 15 miljarder (!) för tv-rättigheterna till OS. Det lutar åt svart i rutan 2012.

Lars Nylin ([email protected])