Ekwalls ståuppsnack upprör fortfarande många mejlare...

SPORTBLADET

Det finns tv-pratare som ni tittare har åsikter om. Och så finns det Patrick Ekwall.

Det har nu gått flera veckor sedan VM i friidrott. Eliten har hunnit med såväl Finnkamp som GP-final och åtskilliga stimulerande besök på banken. Det har inte hjälpt; Patrick Ekwall som person och i synnerhet hans ståuppsnack i TV4 ett par meter från löparbanorna på Stade de France upprör fortfarande åtskilliga mejlavsändare per dag. Fascinerande, ännu mer så för en som tycker att Ekwall är en färgklick, en som behövs.

När den ena syrligheten efter den andra stänker in slår det tv-spalten att Ekwall på sätt och vis sällar sig till en imposant skara sport-tv-profiler genom åren. Nästan ALLA som blivit sport-tv-legender har varit utsatta för massiva tyckardrev.

Arne Hegerfors ansågs vitsa sönder matcher, Lars-Gunnar Björklund lät Rolle Stoltz prata för lite, tyckte vissa, Björklund lät Stolt prata för mycket, ansåg andra, salig Bengt Grive var för tystlåten, Bosse Hansson pladdrade på tok för mycket. Då har vi inte ens nämnt Bengt Bedrup, Åke Strömmer eller Ingvar Oldsberg. Åsikter, åsikter, åsikter. Kors och tvärs. De ikoner som gått genom karriären i stort sett utan att provocera kan räknas på "Plex" Petterssons toppluva.

Tv-spalten påstår inte att Ekwall kommer att sälla sig till dessa namn. Där är han chanslös av fler skäl än hans eventuella brist på integritet och den uppsyn som många av er rubricerar som überdryg. Främst så krävs det live-refererande för att nå legendstatus, det räcker inte att som Ekwall då och då sticka upp nunan bakom "Bengans" handbollsbänk.

Men Ekwall är ändå en bra utgångspunkt för lite stilla filosoferande över vilka i dagens generation som blir morgondagens folkhjältar i etermedia. Att några blir detta är självskrivet, sportpratande förblir en sublim tv-skola.

Chris energiska tonläge

Frilansaren Chris Härenstam har i det sammanhanget bra odds. Göteborgarens smattrande tunga och idoga faktarabblande roar många. Andra undrar vad som pågår. "Var är vår torra, men rejäla Lindeborg?" muttras det i åtskilliga tv-soffor när Härenstam i sitt energiska tonläge snöat in på någon obskyr detalj. Skruvdobbens anatomi var exempelvis ämnet i söndagsmatchen Sundsvall-Göteborg. Jämför med reaktionen på 1970-talet då Bo Hansson enligt många kunde älta sönder hela "Tipsextra"-matcher med aspekter så nördiga att inte ens spelarnas farsor kände till dem.

Sportradions Lasse Granqvist är hittills på tok för okontroversiell för att passa in i mönstret. Det går inte att vara så fläckfritt utmärkt som Granqvist om man ska bli legend, en eller annan dumdryg klantighet anbefalles!

Robert Perlskog på Fyran ligger då bättre till. Dennes lätt söderkaxiga tonläge är som gjort för att dela nationen och odla ikonstatus. Ringen i örat och tramset "Gladiatorerna" är god hjälp på vägen.

Peter Jihde tar numera inte hjälp av frisören för att odla sin image, men provocerar tillräckligt många för att även han kvala in.

Även SVT-sportens Albert Svanberg har bra odds trots att inte heller han refererar. Att vecka efter vecka vara ångtelevisionens sporttyckare skapar åsikter i sofforna. Delade åsikter, men sånt är alltså inte fel i ett historiskt perspektiv.

Granqvist, Härenstam, Ekwall, Svanberg, Jihde, Perlskog. Kom gärna med fler alternativ på potentiella framtida legender. Men inga fler mail om Ekwalls Marion Jones-intervju, tack. Om tv-spalten printar de som redan kommit in räcker det att tapetsera såväl Ekwalls herrgård som VIP-baren i Stade de France.

Lars Nylin