Alla talar om läktarvåldet - alla utom ligaklubbarna

Kristina Kappelin: De borde vara de första att fördöma

SPORTBLADET

De italienska huliganerna, gli ultrà, slår nu alla rekord i våldsamhet. En tifoso har dött och 34 polismän har skadats efter de senast dagarnas oroligheter.

Men lösningen kan inte vara det absurda förslaget att spela riskabla matcher inför tomma läktare.

Ingenting gör mig så pessimistisk om il calcios framtid som våldet på arenorna, eftersom det avslöjar det bottenlösa hatet och frustrationen under den glossiga ytan och fotbollsvärldens totala oförmåga och ovilja att analysera problemet.

Varför har klubbarna tillåtit att arenorna har blivit skådeplats för alla tänkbara aggressioner: mot andra lags tifosi, mot polisen, mot personer man uppfattar som politiska fiender, mot fan och hans moster?

Stadion har förvandlats till våldsverkarnas sista tillflyktsort, ett av de få ställen där samhällets dummaste och farligaste individer har en chans att puckla på medmänniskor och polis utan konsekvenser.

Fotbollen är livsfarligt humorfri

Samhället utanför fotbollen har naturligtvis sin del av skulden. Men mest av allt beror våldet på den aggressiva och vulgära fotbollen. Och då menar jag inte bara aggressiv i betydelsen fysiskt tuff på plan, utan psykiskt skoningslös mot våra hjärtan och livsfarligt humorfri.

Il calcio håller på att bli alienationens cirkus, både för i tifosi och för spelarna.

En gång fanns det en möjlighet för kontakt. I Italiens alla supporterklubbar sitter fredliga tifosi och talar nostalgiskt om den tid, då det var helt normalt att en spelare kom på besök en kväll, åt en tallrik spaghetti och snackade lite, skrev autografer och pussade bebisar.

Nu kommer spelarna bara om gli ultrà hotar med bråk.

Många av de fredliga tifosi har helt enkelt slutat gå på stadion och slinker i stället in på klubblokalen eller närmsta sportbar och ser matchen på tv. Det är denna lilla kvarleva av kollektiv anda, denna vilja att uppleva en seger eller en förlust tillsammans, som fortfarande står i vägen för betal-tv-jättarnas riktigt stora vinster.

För deras framtidsdröm är naturligtvis att vi ska sitta med dyra kontrakt i våra ensamma lyor och gasta, som om vi vore galna, medan vi tittar på matcher som spelas på folktomma arenor. Ett av förslagen från italienskt håll är nämligen att matcher som anses riskabla ska spelas bakom lykta dörrar, som om det rörde sig om en skamlig rättegång som måste hållas hemlig för allmänheten.

Varför? Därför att supportrarna har blivit för farliga för fotbollen? Eller därför att fotbollen har blivit för farlig för fansen?

Polisen vill inte offra anställdas liv

Varje gång gerillakriget utbryter på de italienska arenorna, hörs den sedvanliga kören av indignerade politiker och calciotyckare. Polisen går ut hårt den här gången och säger att man inte har lust att offra sina anställdas liv på landets fotbollsplaner. Det finns heller ingen logik i varför de italienska skattebetalarna ska stå för notan för huliganernas framfart. Varje helg kommenderas tio tusen polismän och karabinjärer ut på arenorna för att upprätthålla ordningen. Det är ungefär lika många som satts in mot antiglobaliseringsrörelser i Genua vid det blodiga G8-mötet för två år sedan.

Ett förslag är därför att klubbarna själva betalar för säkerheten i samband med matcherna. Men frågan är om en sådan åtgärd går igenom, så länge Italien har en premiärminister som är part i målet. Berlusconi äger ju Milan.

Italien har inte talat om annat än fotbollsvåldet på hela veckan. Men i klubbvärlden är det däremot tyst som i graven och det är en talande tystnad. Om fotbollens pampar verkligen ville ingripa kraftfullt mot våldet, skulle de vara de första att fördöma de absurda bataljerna på arenorna.

Kristina Kappelin ([email protected])

ARTIKELN HANDLAR OM