Behöver hockeyspelare bara tacklas - inte tänka?

Erika Strandell: Elithockeyn gungar och spelarna fattar som vanligt ingenting

SPORTBLADET

Den svenska elitishockeyn gungar.

De största och bästa sitter visserligen säkert i båten, men alltfler håller numera hårt i relingen.

Och spelarna fattar som vanligt ingenting.

Ishockey är en hård sport. Inget för ballerinor brukar man säga, tvärtom så ställs hårda krav på att deltagarna står pall för riktiga stjärnsmällar. Dessvärre tycks det också vara det enda krav som ställs på en ishockeyspelare över huvud taget.

För vid sidan av tacklingarna är det ett evigt lallande med – inte ballerinorna men – primadonnorna i elitserien. Rickard Fagerlund har visserligen kallat spelarna lata, men i dagar som dessa blir man mer orolig över deras förmåga att använda huvudet.

För vad annat än brist på omdöme, allmänbildning och intelligens kan det vara som gör att de varken tycks förstå eller acceptera villkoren på marknaden? Vad är det annars som gör att exempelvis spelarna i Malmö vägrar sänka sina löner – trots att sponsorerna är för få, publiken för liten och spelet för uselt?

Var de kanske på träning när vi andra läste företagsekonomi och samhällskunskap? Eller tacklas de bara hellre än de tänker?

Översätt situationen till näringslivet och Percys pågar hade beskrivits som egoistiska narcissister utan empati. Svenska folket hade kallat dem osmakliga män utan verklighetsförankring. Giriga skator, som Anrell skrev i gårdagens Sportblad, hade inte varit tillräckligt.

Överhettat löneläge

I dag är det enbart de största klubbarna i elitseriens topp som klarat att leva upp till marknadens krav, inte minst på grund av de upptrissade lönerna. I kombination med nya regler från hockeyligan och svalare intresse från publiken går det liksom inte ihop längre. Något drastiskt måste ske.

Marknaden i Sverige har sina naturliga begränsningar. Spelare med vilja och kapacitet förlorar vi redan i dag till utlandet. Med en önskan att behålla några av stjärnorna på hemmaplan klamrar vi oss fast vid ett överhettat löneläge. Trots att det egentligen är orimligt. Svensk ishockey ska väl inte riskera att gå omkull i viljan att tillfredsställa alla de där spelarna som dragit upp löneläget? Alla de där spelarna som visat sig vara lite för bra för elitserien, men samtidigt lite för mycket ballerinor för NHL.

Vinna ihjäl sig...

Vi har gott om såna hemvända spelare i förstafemmorna just nu. Och med stor sannolikhet behöver vi inte oroa oss särskilt mycket för att de försvinner om lönerna sänks. För vart skulle de då ta vägen allihop?

Visst, Färjestad har det fett nog att ta sig an en hel hop sårade primadonnor, men med alltför många i ett och samma lag, lär elitserien dö sotdöden i alla fall. Man kan ju faktiskt vinna ihjäl sig också, för att citera självaste Percy Nilsson.

Att i stället göra elitserien till en stängd liga är kanske det enda rätta, såhär i kristid.

Då får elitklubbarna arbetsro sägs det. De får en livlina som ger ekonomisk trygghet. De vågar investera i nya arenor. Och så det bästa av alltihop, när spänningen med streckstrid och kval försvinner, försvinner spelarnas alla möjligheter till perversa löneförhandlingar.

För den spelare som inte klarar pressen utomlands återstår endast att lalla vidare i elitserien hemma i Svedala. Med en liten lagom peng i lönekuvertet.

Som sagt, ishockey är en hård sport.

Inget för ballerinor.

Erika Strandell ([email protected])