Brinnande engagemang - eller bara dumdristigt?

Erika Strandell: Är det rimligt att satsa så mycket pengar med så låga odds...

SPORTBLADET

Vad ska man tro egentligen?

Är det kampanda eller obegåvning som är främsta skälet till Sveriges åttonde försök att få ett OS?

Är det Östersund/Åre kommuner som i sitt desperata sökande efter en egen profil mållåst på det omöjliga? Eller ser vi i själva verket prov på två kommuner som brinner för idrotten?

I dag har alla svenska städer, bygder, landskap, regioner, län och landsdelar en egen vision. En vision där viktiga intressenter enats om argumenten till varför alla vi andra ska resa just dit.

Mängder av tid och pengar läggs också på att komma fram till hur vi ska trivas så bra att vi stannar tillräckligt länge för att öppna plånboken.

Grundtanken är förstås inte så dum. Det är bara det att ingen hittills lyckats hitta de argument som skiljer dem från övriga svenska städer, bygder, landskap, regioner, län och landsdelar.

Det brukar nämligen handla om sånt som att man satsar på IT - redan i förskolan numera - att man har en sjysst högskola, att man har snabba järnvägsspår, att man har den trevligaste barnomsorgen, de roligaste krogarna, de flesta grönområdena och det bästa hockey-, fotboll-, eller bandylaget.

De vill skapa svensk idrottshistoria

Samma regler gäller även när landet Sverige kraftsamlar för att visa sitt allra bästa ansikte mot världen. Att hitta en egen profil är svårt.

Ur det perspektivet måste man känna beundran för Jämtland som år efter år klamrar sig fast vid visionen om ett vinter-OS. För vad skulle inte det arrangemanget betyda för staden, bygden, regionen och hela övriga Sverige?

Massor såklart. Med ett OS skulle Östersund och Åre bli så mycket mer än två prickar på kartan - inte minst i internationella idrottssammanhang. I Sverige skulle det skapas idrottshistoria.

Och det är väl där, mitt bland drömmarna om fullbokade gästnätter, tusentals arbetstillfällen, sensationella sportprestationer, jublande åskådare och ovärderlig PR, som visionärerna har fastnat.

Kommunerna och idrottsföreningarna i Östersund/Åre vägrar låta sig nedslås av att de tre gånger tidigare slagits ut av andra OS-kandidater. I stället för att vika ner sig bygger man ut sina skidanläggningar för framtiden. Man knyter nya och starkare samarbeten med både Riks-idrottsförbund och regering.

Man beslutar om en ännu en förstudie som ska ge svar på huruvida vinter-OS är en nationell angelägenhet eller inte. Att känna en viss beundran för jämtarna ligger som sagt nära till hands. För en sån uthållighet och ett sånt brinnande engagemang borde ju vara precis det som svensk idrott behöver.

Borde vara, ja.

Men fortfarande finns tyvärr alltför många, alltför lösa trådar i Jämtlands och Sveriges OS-vision. Hur kan det till exempel vara möjligt att ett land som sökt sju gånger ändå inte "varit ute vid rätt tillfälle och inte med rätt koncept", som Gunilla Lindberg påstår?

Kan det verkligen vara rimligt att satsa miljoner på ett projekt som vi uppenbarligen har så låga odds att ro hem? Kan det verkligen vara sant att kommunalrådet Nilsson i Östersund anser att man nu "legat lågt ett tag i OS-frågan" och därför ser chansen till ännu en ansökan? Och kan SOK:s ordförande Stefan Lindberg verkligen mena allvar när han säger att de isanläggningar som måste byggas i Jämtland, kanske kan monteras ner igen, efter OS?

Nej, det är nog dessvärre hög tid för Jämtland och Sverige att satsa tid, pengar och energi på något nytt. Gränsen är hårfin mellan brinnande engagemang och dumdristig envishet. Mellan levande visioner och rena fantasier.

Kill your darlings, som man brukar säga i vår bransch!

Erika Strandell ([email protected])

ARTIKELN HANDLAR OM