De unga är för fåfänga för en hockeykarriär...

Erika Strandell: Skrattet mot gubbarna i elitserien har fastnat i halsen

SPORTBLADET

Ingen skrattar längre åt det faktum att 41-årige Robert Nordmark spelar i Elitserien. Ingen kommer heller att skratta åt 42-årige Mats Lusth som nu gör entré. Och det är på djupaste allvar vi sätter vårt hopp till 38-årige Tommy Sjödin i landslaget.

De medelålders männen är uppenbarligen nödvändiga i ishockeyn. Kanske är den yngre generationen för ego för en lagsport som hockey?

Ser en dokumentär om Jon Olsson på TV. Han åker fri ski och virkar sina egna mössor eftersom det inte finns några sjyssta på marknaden. Han säger sig älska utmaningar, är född med skidorna på och totalt ointresserad av media.

Kompisarna beskriver honom som en "rolig jävel".

Pratar med en skatare som kämpat sig till en skateboard-bana på hemorten.

- Ifrågasätt och bråka! Var gärna uppkäftig. Men ta tag i saker och se till att det händer nåt istället för att bara gnälla, säger han självsäkert.

Individualister, tänker jag. Fostrade i en skola där man redan vid åtta års ålder lägger sitt eget schema och planerar sin egen tid. Uppväxta med en samhällsutveckling som lägger grunden till en viss attityd.

Slås plötsligt av tanken på den unge talangen och stjärnskottet som stod i mål i ishockey. Tänker på vad han sa när han till klubbens bestörtning bestämt sig för att lägga av.

- Jag vill börja med nån "konstigare" sport. Typ twintip-skidor, för där får man tävla mot sig själv liksom. Då slipper jag det där hemska när jag inte förstår tränarens krav, typ.

Det är många som skrattat åt "gubbarna" som gjort come-back i den svenska Elitserien. Men skrattet har fastnat i halsen när man sett vad de faktiskt uträttar. Och med skräck kan vi ju alla konstatera att återväxten utan överdrift är katastrofal.

Ishockeyexperterna har påstått att nästa generations svagheter beror på för lite tacklingar när pojkarna fortfarande är pojkar. De lär sig inte det där med att tappa tänder och spy blod i tid.

Men det finns kanske också en annan sanning bakom problemet.

Förr var man kung i sin hemstad

Nordmark, Lusth och Sjödin tillhör generationen ishockeyspelare som var rookies i en helt annan tid. En tid då det visserligen var fantastiskt att lyckas i NHL, men då det också var helt okej att bli profet i sin egen hemstad - eller för all del någon annan svensk stad. En tid då en duktig ishockeyspelare behandlades som en kung av den svenska landsorten. En tid då spelarna la all energi - och då menar jag all - energi på sin klubb och sitt lag. Vad som skulle hända efter tiotalet år på den spelmässiga toppen var inte så viktigt. Fanns inget jobb i den egna föreningen skulle det väl alltid lösa sig på nåt sätt.

Idag är det annorlunda.

I ishockeyns värld, som i resten av världen, har egot och fåfängan fått allt större utrymme. Och då talar jag inte enbart om att dagens hockeyspelare är stylade till tänderna, nej, de har också förtvivlat mycket svårare att anpassa sig till en traditionsenlig och fokuserad lagmaskin.

De vill studera på universitet. De planerar framtiden efter hockeyn. De drömmer om NHL, men funkar inte det tycker de sig ändå vara värda en fet lön i en svensk klubb.

Annars får det liksom vara. Då kan man ju lika gärna gå någon annanstans.

Ishockeyn står inte på något sätt vid sidan av samhället. Den nya generationen spelare är individualister och det krävs antagligen en mycket framsynt förening och en mycket klok tränare för att lyckas hantera dem i grupp.

För att inte tala om de medelålders männen som fortfarande är kungar på isen.

Med största sannolikhet spelar de en tung roll för framtiden. Även här.

Erika Strandell ([email protected])