Hatet hotar att ta över den italienska fotbollen

SPORTBLADET

I "il tifosos" vågskålar har det alltid funnits både kärlek och hat. Men på sista tiden har balansen brutits. De negativa känslorna verkar väga tyngre än de positiva.

Det är onsdagmorgon i Rom. Morgonsol och skärpa i luften. På kaffebaren är fotbollssnacket redan igång.

På söndag spelar Roma mot Juventus på Olympiastadion.

Det är en match som fyller Romas supportrar med skräckblandad glädje. Blotta tanken på att få se Totti & Co göra snömos av de hatade, överlägsna "juventini" är upphetsande och underbar. För supportrarna verkar förlorarens förödmjukelse viktigare än själva segern.

Bara gubbarna håller sig lugna.

Gripbart och obegripligt våld

Skyll det på att det går allt våldsammare till på fotbollsarenorna världen över. Gripbart och obegripligt våld. Spelare som misshandlar varandra i tunneln på väg till omklädningsrummet. Men även unga spelare som segnar döda ner mitt i en match. Oavsett vad dödsorsaken är, ger det bilden av ett skoningslöst spel. The show must go on, till vilket pris det vara må.

Det verbala fotbollsvåldet som studsar mellan väggarna i Italiens sportbarer och supporterklubbar får sitt utlopp på arenorna, både utanför och på planen. När en stor, kraftig spelare som Christian Vieri klagar på att domarna tillåter för hårda tacklingar, förstår man att det är allvar.

Fansen hatar motståndarlagen, de hatar journalisterna och de hatar mer eller mindre öppet det egna lagets mångmiljonärer när de inte gör rätt för sig.

Någonstans i allt detta hat guppar kärleken till fotbollen och klubben som en liten rankig flotte på ett upprört hav. Den är ömtåligare än vi trodde.

Orsak och verkan är svårt att reda ut. Är det det tuffare klimatet på arenan som hetsar upp i tifosi eller vice versa? Säkert är att det blir en ond och smittsam cirkel. Sportreklamen och journalistiken hakar på. I Italien är symptomen både överdrivet starka uttryck och överdriven kvantitet.

Det blir aldrig nog, tar aldrig slut. Det finns tre dagliga sporttidningar, hundratals fotbollskanaler på radio och flera på TV, myriader av sajter. Den minsta detalj tuggas om i all oändlighet tills man har gjort en höna av en fjäder. Denna överdrivna täckning håller på att omvandla fotbollen från en lågande passion till ett osunt beroende.

Beundran för Davids och Gattuso

Edgar Davids kallas genomgående för pitbullterrier i den italienska sportpressen och Milans Gennaro Gattuso är särskilt populär därför att han är så våldsam på plan. En annan av il calcios råbusar, Lazios Manuel Couto, skördar triumfer bland fansen och så även Inters Marco Materazzi. I söndags gav han Sienas Bruno Cirillo en knytnäve rätt i plytet, så att Cirillo kunde gå runt och visa upp sin spruckna läpp för alla tv-bolag. Sådana händelser är tyvärr utmärkta för tittarsiffrorna och den okände Cirillo blev kung för en kväll. Snart hade man till och med lyckats glömma att Inter vann matchen med 4-0.

Idrottsdomarens utlåtande efter händelsen låter som ett domstolsprotokoll. Det finns inga bevis att Cirillo provocerade Materazzi. Och enligt domaren är risken stor att Materazzi kan slå till någon annan, eftersom han inte visar minsta prov på självkontroll.

Fotbollshjälten Materazzi beskrivs som vilken ligist som helst, som misshandlar vem som helst utan orsak.

Våld är bättre än sport. På Sicilien säger de att makt är bättre än sex. Resonemangen verkar höra ihop.

Som fortsättning på söndagens dramatik, höll slutligen Christian Vieri på att dänga till en fotbollsjournalist på ett diskotek i Milano i söndags för att han (journalisten) hade skrivit en alltför kritisk artikel om Inter. Smockan hängde i luften och blev lyckligtvis bara hängande. Uppenbarligen smittar det allmänt dåliga pressfrihetsklimatet i Italien också av sig på idrottsvärlden.

Sämst

Kristina Kappelin ([email protected])