Holmgren folkkär - med större publik

Lars Nylin: Han är bäst - Hegerfors ojämn som en kulstötare

SPORTBLADET

"Sport i TV" hälsar på hos två strävsamma sport-tv-bekanta. En är bara bäst, den andra lika ojämn som en svensk kulstötare.

Relativt lågmäld för att vara sportkommentator i tv, en smula disträ, djurgårdare. Niklas Holmgren har en del saker emot sig. Trots detta är det numera knappast kontroversiellt att utse Arne Hegerfors kollega i Canal + till svensk sport-tv:s mest gedigna snackare.

Ändå bör det påminnas om faktumet. För just det lite nedtonade anslaget gör att man lätt missar med vilken precision och entusiasm Holmgren sedan 1997 tagit oss genom myriader av matcher i fotboll och hockey, i kanalen som ändrat tillvaron för oss kvantitativa liganördar.

Dussinmatchen Chicago-Washington i söndags var bara ännu ett styrkebesked när Holmgren räddade oss tittare från ett sömnpiller, med hjälp av massor av detaljer och inte minst en vältajmad dialog med bisittaren (nu Calle Johansson). Kanske är Holmgren också extra bra när det bjuds NHL, många läsarmejl tycker så.

Personligen är jag mest imponerad av hans attityd till elitserien. I avrundningen av många matcher vet Niklas knappt vilken ishall han ska till härnäst, rutinen flåsar i nacken.

Men allt detta är som bortblåst när han några dagar senare tillbringar en tisdagkväll i Sydkraft Arena i Sörberge med Calle J eller "Virus" Lindberg i samspråk med osorterad lokal expertis. Det är just där, i vardagsslitet, som Holmgrens begåvning cementeras.

Andra skickliga snabbsnackare har större publik (Lindeborg, Perlskog). Andra VET mer (Chris Härenstam, Henrik Strömblad). Men ingen av tv-pratarna kombinerar så skickligt faktorerna tajming/kunnande/hög lägstanivå/folklighet. Om Canal + nådde miljoner tittare vore Holmgren folkkär. Nu får han nöja sig med att få +++++ här.

Ormgropar, tuttar och många ansikten

Livets mysterier pendlar från högt till lågt, från ormgropar i Knutby, över folkets engagemang i tutt-Emma, till Eurosports många ansikten. Det sistnämnda kan man mystifieras av i princip varje vecka år efter år.

Eurosport behåller sin elaka stämpel som kanalen med enbart snooker och traktor-pullning. När den i själva verket sedan länge bjuder på åtskilligt begåvat och relativt hett i sporter som skidor (i alla former), friidrott, tennis och tidvis även fotboll.

Problemet är bara de där många ansikten. I ena stunden kan jag njuta av finalspel mellan Tunisien och Marocko i en djävulskt raffinerad afrikansk nationscup. Men jag hinner inte hämta en kopp kaffe så hamnar jag i sumo, bob, snooker (visst!) eller något annat som bara kan roa kulturattachér.

Och då har vi inte berört kommentatorerna. Vissa tillhör det bästa alla kategorier; Chris Härenstam, Roberto Vacchi. Men dessa kontrasteras tyvärr bjärt av diverse utfyllnadsröster som måste ha tillhört de sist valda även på skolgården. Var hittar man dem?

Räkna därför inte med att den här spalten rekommenderar er att tillbringa en vecka med Eurosport, sånt får kollega Lasse Sandlin pyssla med. Men välj för bövelen inte bort allt, som vissa av er tycks göra i en tid när en högkvalitativ ligamatch ständigt smyger i kulisserna.

Avbruten final av Sweden Hockey Games p g a regionala nyheter (SVT). Avbruten USA-tour i golf för en repris (Viasat Sport). I söndags fem missade inledningsminuter av Arsenal-Chelsea (TV4+) för att köra trailers för egna kanalen(!). Bara tre ytterligare exempel på att sändningsledare tycks vara ett ovanligt elakt släkte.

Lars Nylin ([email protected])

ARTIKELN HANDLAR OM