Robert Gustafsson hade en poäng på Idrottsgalan

SPORTBLADET

Grät själv en skvätt när Rileys putt rullade runt koppen och John Daly var klar för seger. Jänkarna kan ju det där med att bygga upp känslor, inte minst i sportsammanhang.

Men Dalys seger väcker också frågor.

Som den om golf verkligen kan gå under beteckningen sport?

Robert Gustafssons imitation av Tony Rickardsson under Idrottsgalan ansågs oerhört elak. Men vid sidan av person-angreppen mot Sörenstam hade monologen sina poänger.

Som när Rickardsson talade om "hur oerhört ansträngande det måste vara att gå en skapligt lång promenad en gång i veckan". Och i den delen när han frågade om det kanske vore läge att "nominera en Couronnespelare till nästa års bästa idrottare?"

Monologen hade som sagt sina poänger.

För visst finns det tillfällen då man undrar om golfen inte borde gå under beteckningen spel snarare än sport?

Att många golfutövare, även på högsta nivå, tycks värdera det goda livet högre än träning, det har vi redan vant oss vid och accepterat. Men med John Dalys återkomst som vinnare på PGA-touren så ställs saken på sin spets. Daly är nämligen inte bara en skandalernas man som gift sig fyra gånger, är dömd för misshandel och nu har en fru som gripits misstänkt för illegalt spel och försäljning av tunga droger.

Karriären dödsdömd - men inte i golf...

Nej, han är också en överviktig matmissbrukare och nykter alkoholist som öppet vittnat om hur många bra rundor han gjort bakfull.

Tänk er någon annan sport, vilken som helst.

Tänk er en CV som Dalys och ni inser att karriären vore dödsdömd för längesen. Inte enbart med tanke på hälsoriskerna, utan också för att sponsorer, publik och ledare skulle kräva det. För vem skulle kunna stå bakom en man som Daly? Och vad skulle man säga om hans ansvar som förebild?

Inom golfen verkar det dock fungera.

Och det är klart, den fysiskt vältränade Tiger Woods vände faktiskt upp och ner på de flesta begrepp när han började vinna tävling, på tävling, på tävling i en enda följd. Många av hans föregångare hade ju tvingats vänja sig med en seger i taget, helt enkelt för att de behövde en viss återhämtning efter varje tävling. Såsom man behöver när man både är en smula överviktig och en smula otränad.

Publiken älskar Daly

Med en sådan tradition får man kanske förstå att golfvärlden har lättare att identifiera sig med mannen som tänder en cigg innan han slår ut på tee, än med den målinriktade tigern som kör två träningspass och hundratals situps om dagen?

Men vad säger det i så fall om golfen som sport?

Även golfpubliken i allmänhet - och amerikanerna i synnerhet - älskar Daly.

Han är en vanlig människa med sina fel, brister och problem, säger man.

Och när en övervägande del av startfältet består av lågmälda, för tidigt åldrade, farbröder i blanka pikéskjortor och vida byxor, då känns det kanske befriande med en man som högljutt deklarerar att han slår så långt med drivern bara genom att tänka på sin första fru?

Men bortsett från underhållningsvärdet och tårarna - till syvende och sist är det ändå ytterst tveksamt om en man som Daly på något sätt kan vara delaktig i att höja golfens värde som sport?

Om det nu är någon sport att gå en skapligt lång promenad en gång i veckan?

Erika Strandell [email protected]