Niedermayer visade hockeyns fula tryne

SPORTBLADET

Rob Niedermayer.

Nattmaran kan rida en för mindre.

För Niedermayer fick inte bara äran att lyfta bucklan mot arenataket i söndags kväll, han hade också mage att berömma inställningen i det egna laget. Som om den skulle vara något att skryta med?

Shawn Horcoff var tillsammans med Niedermayer medlem i den trio som hade uppdraget att pulverisera kedjan Alfredsson, Forsberg och Jönsson.

I början gick det sisådär med uppdraget. För även om vi glömt det i dag så spelade svenskarna i matchens första tredjedel smart och skapade massor av lägen. Eller med andra ord - bjöd på riktig ishockey. Höglund stod än en gång på rätt plats framför mål. Forsberg drog en 30-meters målpassning som nog gav "the Canadian checking line" vissa problem med potensen. Och Shawn Horcoff erkänner nu efteråt att det var så - kanske inte det där med potensen förstås - men mycket riktigt att Kanada i matchens första del hade "så stor respekt för Sverige att man misslyckades med det egna spelet".

Vad Kanada följaktligen gjorde för att eliminera den respekten för sina motståndare, för att återta kommandot i matchen, det vet vi alltför väl i dag. Det är liksom där nattmarorna kommer in.

- Rob gjorde en stor insats för laget när han tog hand om Forsberg. Big Play! Det vände matchen åt oss men han fick också betala priset genom att sitta utvisad i tolv minuter, sa Shawn Horcoff när han puffade på vinnarcigarren i söndags natt.

Inte undra på att man har svårt att sova.

Måste någon dö?

Kanada gör i princip vad som helst för att vinna sägs det. Många ser fenomenet som en merit i hockeysammanhang, och samma människor hävdar att svenskarnas chock över att se Forsbergs nacke böjas nittio grader bakåt, är lite larvig. Tål man inte stryk, ser man inte till att "proppa" tillbaka, förtjänar man heller inte att vinna. Att till och med Foppa själv, den hårdaste av hårda, fördömde tilltaget är inget man tar hänsyn till i bedömningen.

Men låt oss då för ett ögonblick stanna upp och ställa några frågor:

Vad gjorde "snälla" Sverige för att ingjuta sån respekt i matchens första period? Kan det månne ha varit spelskickligheten som ansågs värd att respektera?

Är det verkligen friskt med en nation som riskerar både ära och redlighet i en turnering som knappt är vatten värd på hemmaplan, varken bland publik, sponsorer eller klubbar?

Vad hade hänt om Niedermayer fått matchstraff, hade han även då gjort en stor insats för Kanadas landslag?

Och vad hade hänt - Gud förbjude - om Foppa burits ut på bår och skadats på allvar? Är det verkligen så illa som hans pappa fasar för, att någon måste dö innan hårdhudingarna inom ishockeyn vaknar?

Frågorna är många och marorna fortsätter visa sitt fula Niedermayer-tryne på nätterna.

Men det finns trots allt vissa saker som skänker tröst i bedrövelsen. En är att Foppas personlige polis i Colorado, Peter Worrell, också är från Kanada.

Med andra ord jobbar han med samma metoder som kollega Niedermayer. Öga för öga och tand för tand som man brukar säga. Och ni kunde ju alla läsa vad 201 centimeter och 115 kilo Worrell sa i går när han fick händelseförloppet från i söndags klart för sig. Han sa kort och gott:

- Var det Rob? Okej, det kan vara bra att veta...

Sen finns det förstås mer sansade anledningar att hysa hopp för framtiden.

Kanske lönar sig "Big Play" likt Kanadas ändå inte i längden? Nordamerikansk hockey är trots allt i en smärre kris. De största stjärnorna i NHL kommer från Europa och återväxten från Kanada och Nordamerika är skral. Och den som inga spelare har, han får som bekant stå med rumpan bar.

Till vilket pris som helst.

ARTIKELN HANDLAR OM