Barthez i centrum när Valencia vann Uefacupen

Slog Marseille med 2–0 på Ullevi

SPORTBLADET

GÖTEBORG (TT)

Fiestan kan börja.

Seger hemma i ligan i förra veckan.

Seger i Uefa-cupfinalen i Göteborg på onsdagskvällen.

Spanska Valencia vann över franska Marseille med 2–0 (1–0).

Och som så många gånger förut spelades huvudrollen av fransmännens målvakt Fabien Barthez.

Foto: SCANPIX
Jubel i Valencia efter Vicentes (nr 14) 1–0-mål.

– Nu ska vi njuta på alla sätt, sade Valencia-tränaren Rafael Benítez, efter en match där förutsättningarna förändrades helt och hållet till den andra halvleken.

Ullevi var ett fullsatt, färgglatt och vindpinat hav i den styva kuling som drog över Göteborg på onsdagen.

Halva arenan var pyntat spanskt orange, halva sydfranskt vitblått.

11000 supportrar från vardera Medelhavshamnstad hejade, vinkade och skrek.

Men spelet, i alla fall inte i första halvleken, motsvarade inte alls den festliga inramning som finalen hade förtjänat.

– Vi hittade inga ytor. Vi fick ingen rörelse i spelet, sade Benítez.

Drogba togs hårt

Marseilles fem musketörer på mittfältet neutraliserade då Valencias två skickliga landslagsmän David Albelda och Rubén Baraja.

Och franska ligans fenomenala måltjuv på topp, ivorianen med de blå skorna, Didier Drogba, togs stenhårt av Valencias försvar.

I första minuten hade Drogba skallats ned av hårdföre Roberto Ayala.

I 15:e låg han ner igen efter en fällning av Carlos Marchena.

Den visan upprepade sig och även om Marseille hade ett skenbart bollövertag, så var målchansfrekvensen smärtsamt låg.

– Spelarnas uppgift blir att se till att Drogba aldrig rör bollen, sade Rafael Benítez före matchen.

Det var en taktik som höll.

I första halvlek hade Marseille således inte ett enda skott på mål.

Farligast var det när en lång cross nådde farlige Steve Marlet, som slängde sig och nickade – men utanför.

Valencia spelade långsammare, mer avvaktande men var ändå flitigare framåt.

Första halvlekens sista minut blev också något av sanningens minut för spanjorerna.

Barthez utvisad

Högerbacken Curro Torres slog ett inlägg från höger som damp ner hos Miguel Angel Ferrer, eller kort och gott Mista, som artistnamnet lyder.

Han hann börja avancera när den lysande färgklicken bland Marseilles gråklädda spelare, målvakten Fabien Barthez i sin illröda dräkt, kom som en torped med fötter och dobbar före och fällde Mista.

Han träffade spanjoren med högerbenet och det verkade som han försökte nå den redan fallande Mista även med händerna.

Italienske domarräven Pierluigi Collina tvekade inte en sekund.

Frilägesutvisning och straff och finalen fick plötsligt en nerv som fick Ullevi att vibrera.

Blankhjässade och EM-uttagne Barthez, som är lika känd för hårresande misstag som världsklassräddningar, spatserade ut med bestämda steg och in kom en förvirrad, blott 20-årig Jeremy Gavanon och ställde sig mellan stolparna.

Men han var chanslös när unge supertalangen på vänsterkanten, Rodrígues Vicente, slog in straffen.

– När vi förlorade Barthez, så förändrades matchen, sade franske tränaren Jose Anigo.

– Collina förstörde en del av den här finalen. Hade det inte räckt med straff och ett gult kort?

Det tuffa domarbeslutet och dess följder, stärkte spanjorerna i samma utsträckning som fransmännen krympte.

Och då inte bara i meningen tio i stället för elva spelare.

Mista sköt tvåan

I kraft av ledningsmålet tog Valencia ett betydligt större grepp om matchen i andra halvleken.

Det dröjde bara 13 minuter innan firma Vicente och Mista var i farten igen.

Inlägget till en nästan omarkerad Mista var smeksamt elegant och skottet förbi stackars Gavanon utfördes med en om möjligt ännu större skicklighet.

Mista ställde den unge målvakten utan chans med en läcker vänster utsida och 2–0 var ett faktum.

Med segern i Uefa-cupen krönte Valencia en supersäsong, som bara för någon vecka sedan också förgylldes av segern i ligan.

Förlusterna i Champions League-finalerna såväl 2000 (Real Madrid 1–3) som 2001 (förlust efter straffar mot Milan) är glömda och begravda.

I stället blir det en fiesta kommer att vara länge.

Göran Sjögren/TT