Kom sist - och vann

Mareena, 14, sprang för alla afghanska kvinnor

SPORTBLADET

ATEN

Mareena Karim, 14, sprang för alla afghanska kvinnor och handikappade.

Hon kom sist - men vann kanske den största segern.

- Att hon är med betyder så mycket, säger hennes syster Sharifa.

Mareena Karim sprang 100 meter på 18,85.

Pierre de Coubertin såg till att de första olympiska spelen kunde hållas i Aten.

Mottot för den första generalsekreteraren av IOK var: Det viktigaste är inte att vinna utan att deltaga.

Frågan är om det någonsin varit mer aktuellt än just i Aten 104 år senare.

Mareena Karim startade i försöken på 100 meter i Paralympics, Aten. Hon kom sist i loppet och väl i mål kunde hon inte sluta gråta.

Tävlingsmänniskan Karim grät för att resultatet var sämre än hon väntat sig. Drygt 18 sekunder och en bra bit efter näst sista kvinna.

"Jag är stolt att jag var med"

Systern Sharifa omfamnade Mareena och fällde lika stora tårar.

- Men jag gråter för det hon har gjort. Att hon är med betyder så mycket för kvinnor och handikappade i vårt land, säger Sharifa.

En halvtimme senare står en flock journalister från världens alla hörn under läktaren till Olympiastadion. Vi knuffas för att nå att höra vad denna 14-åriga tjej har att säga.

Hittills har hon inte sagt ett ord. Hon pratar inte engelska och när hennes syster försökt ställa journalisternas frågor har hon bara fallit i gråt igen.

När hon till sist talar säger Mareena:

- Jag är stolt att jag var med. Förhoppningsvis gör det här att jag får vara med igen om fyra år, och om fyra år igen.

- Det är stort att få vara med här, jag har träffat nya vänner, andra handikappade tjejer och jag har sett nya sporter som jag tittat noga på och ska försöka lära mig.

Hon säger också att hon är besviken på resultatet. Klagar också över att klassificeringen var fel, att hon har ett större handikapp än de hon tävlar mot.

Sedan får hon inte fram mycket mer. Mediakaoset är en chockartad kontrast från livet i Kabul.

14-åring i en sjuårings kropp

Mareena har 17 syskon och som hon säger själv: "Två mammor". Hennes far är gift med två kvinnor.

Under Talibanregimen var det livsfarligt att lämna huset ensam. Med alla syskon fick hon slåss för maten och det var nog inte så lätt.

- Hon var undernärd, säger delegationschefen Kristian Marki Nordheim som var fysioterapeut innan han började jobba med handikappidrott i Afghanistan.

Mareena är en 14-åring i en sjuårings kropp. 130 centimeter lång och 40 kilo tung.

Hon brände sina fötter som liten och har bara en tå kvar. Dessutom är hon svag i stora delar av underbenen. En liten brännskada i ansiktet vittnar om vad som hände.

- Jag kommer inte ihåg, säger hon själv.

- Tror hon fått något kärl med varm vätska på sig, säger Kristian Nordheim.

Kristian är en norrman som vill göra nytta. Inte bara "tänka jag" och i februari reste han till Kabul.

Han är vän med en diplomat i Afghanistan som hjälpte till. Efter tre veckor hade han format Afghanistans Paralympiska Kommitté.

- De visste inte att Paralympics fanns, säger han.

Medverkan retar folk

Afghanistan är nu tillfälliga medlemmar i den internationella paralympiska rörelsen. Förhoppningen är att det efter spelen permanentas.

Meningen är att deras medverkan ska väcka uppmärksamhet och förbättra för i synnerhet handikappidrott i Afghanistan.

Men det retar också upp folk.

- Det finns de i Afghanistan som inte är glada över att hon springer här. Man ser ju halsen, säger delegationschefen Kristian Marki Nordheim.

Tror du det är någon fara för henne?

- Nej, det tro jag inte. Presidenten och de andra i organisationen är så mäktiga och har mycket inflytande, säger Marki Nordheim.

Mareenas väg till Paralympics

Johan Rikner