”Jag hoppas få se Paulina växa upp”

Jessica Franzén kämpade sig tillbaka från blodcancer

SPORTBLADET

INGARED

Jessica Franzén, 29, och dottern Paulina är glada över att vara hemma igen efter en hård kamp för sina liv.

Gravid i sjätte månaden fick Jessica besked om att hon drabbats av blodcancer och barnet fick förlösas med kejsarsnitt.

Den före detta landslagsgångaren och friidrottaren Jessica är övertygad om att hennes idrottsliga bakgrund har hjälpt henne genom den svåra tiden.

- Man orkar pressa sig själv och kämpa. Där har jag idrotten att tacka för mycket, säger hon.

Foto: ANDERS DEROS
betytt mycket Dottern Paulina är snart sex månader - och en stor anledning till att Jessica Franzén orkat tillbaka till livet. Jessica, före detta landslagsgångare och friidrottare, drabbades av blodcancer när hon var gravid. Både hon och Paulina har gått en hård match och Jessica tackar i dag sin tränings- och tävlingsbakgrund för att hon har kunnat ta kampen.

Vi träffas hemma hos Jessica och sambon Daniel Hultberg i Ingared utanför Alingsås.

Genom köksfönstret syns en stor och harmonisk trädgård, på golvet ligger Paulina, snart sex månader, och leker i ett babygym. Hon har vuxit ikapp efter den alltför tidiga födseln och ser ut som vilken söt liten bebis som helst.

- Hon har varit en riktig kämpe och hon har betytt jättemycket för att jag ska orka, säger Jessica Franzén.

Mor och dotter har gått en hård match. Hemma igen efter fem månader på sjukhus och på bättringsväg väljer Jessica Franzén att berätta sin historia för att ge hopp till andra människor som drabbas av liknande öden.

Hon säger själv att idrotten har haft stor betydelse i kampen mot cancern, att envisheten och inställningen har hjälpt henne att orka genomföra sitt livs viktigaste lopp.

- Jag har haft nytta av idrotten. När jag inte orkar gå, tar jag ändå en promenad. Jag har varit van att pressa mig, jag har inte bara satt mig i soffan för att jag inte orkar. Och ju mer man går ju starkare blir man, säger hon.

Genuin idrottstjej

Jessica är en genuin idrottstjej. Hon började springa med sin pappa när hon var liten och varvade friidrott med gång, men det var i den senare sporten som hon först valde att börja tävla.

- När jag var 14 år var jag med på sexnationerslandskamp för 17-19-åringar och kom sexa där. Sen fortsatte det så och de största tävlingarna var junior-VM och sen världscupen för seniorer i Kina, säger Jessica som fortfarande har flera svenska rekord på ungdomssidan.

Men lusten till friidrotten lockade mer och när Jessica var 18 år ringde det en kvinnlig tränare från Oklahoma State University.

- Hon hade sett att jag låg tvåa på svenska topp tio listan på 3 000 meter och frågade om jag ville komma dit och springa för dem, säger Jessica.

Det hade hon förstås, men med facit i hand blev flytten till USA ett bakslag rent idrottsmässigt. Jessicas kropp hade svårt att vänja sig vid den kraftigt ökade träningsdosen och hon drabbades av stressfrakturer i skenbenen.

Efter ett och ett halvt år flyttade hon tillbaka till Sverige och fortsatte sin satsning, men fler skador hindrade utvecklingen, trots att det blev något terräng-SM och flera millopp hade hon svårt att hitta tillbaka.

- Jag kommer ihåg hennes namn. Hon var ingen supertalang, men hade absolut kapacitet för nå landslaget och var också aktuell för någon juniorlandslagskamp, säger friidrottsexperten A Lennart Julin.

Drömmarna och lusten till friidrotten fick Jessica att fortsätta att satsa. Det gjorde hon ända fram till chockbeskedet förra senhösten.

Upplevde en enorm trötthet

Jessica, som var gravid, upplevde en enorm trötthet. Hennes barnmorska sade att det var normalt, men dåliga värden vid ett rutinprov hos företagshälsovården fick läkarna att misstänka att något var fel.

Efter fler prover, däribland benmärgsprov, fick Jessica - bara två dagar före en inplanerad Australienresa - veta att hon hade en sjukdom som hette MBS.

- De sade att sjukdomen kunde utvecklas till akut leukemi, att det kunde ta två veckor eller två år. Jag förstod inte då hur allvarligt det kunde bli. Efter en månad hade jag utvecklat leukemin. Då var jag gravid i vecka 26, berättar Jessica.

Kämpade för sin överlevnad

Tiden som väntade var orolig, jobbig och full med känslor. Läkarna var ärliga mot Jessica och sade att de var osäkra på om hon skulle kunna behålla barnet.

- Inför varje läkarbesök var jag orolig för vad de skulle hitta. Det var alltid något nytt negativt. Ett nytt benmärgsprov visade att det hade blivit värre, berättar hon.

Dagen före nyårsafton fick hon beskedet att läkarna skulle förlösa barnet med kejsarsnitt.

- Det kom väldigt hastigt, och var väldigt jobbigt, berättar Jessica.

Den tredje januari kom Paulina, 1 600 gram, till världen.

- Det tog några dagar innan vi fick hålla henne, men när vi väl fick det kändes det väldigt fantastiskt.

Det var en kritisk tid för den för tidigt födda flickan, men hon gjorde framsteg varje dag.

Medan Paulina kämpade för sin överlevnad, inledde hennes mamma sin behandling ett par avdelningar bort.

- Vi började två veckor efter förlossningen. Jag fick cellgifter i sju dagar, dygnet runt. När jag slutade med dem fick jag febertoppar och frossa om vartannat. Jag fick blodförgiftning och hade feber i sex veckor, det var väldigt jobbigt. De hittade inte bakterierna så det drog ut på tiden. Tanken var att nästa behandling skulle starta efter fyra veckor, men det dröjde sju.

Efter den andra behandlingen fick Jessica en tredje, tio gånger så stark, behandling inför den planerade benmärgstransplantationen.

-Det hade varit en dödlig behandling om jag inte hade varit på sjukhus och fått transplantationen. Efter transplantationen hade jag feber och mådde väldigt illa. Jag hade dropp hela dygnet runt, när febern gav med sig hade min kraft gått ur kroppen. Då var jag nere och tänkte att nu orkar jag inte längre.

Men så plötsligt vände det.

Läkarna kunde koppla bort droppet och Jessica klarade av att äta medicin.

Efter ett tag fick hon börja åka hem på permission vilket var ett stort steg, nu är hon och Paulina hemma på heltid.

Var står du just nu?

- Jag går på kontroller två dagar i veckan på sjukhuset. Beroende på hur det går med avstötningar och så får man se hur det går när man släpper på medicinerna. Jag känner mig mycket friskare, men det är väldigt annorlunda mot tidigare sett till vad man orkar.

Stark inre kraft

Hon har nära till ett leende och den intensiva blicken vittnar om en stark inre kraft.

Hon tar en dag i taget med Daniel och Paulina, lycklig över att vara hemma men medveten om att det kan vända igen.

- Jag kommer aldrig att bli friskförklarad och först om två-tre år vet jag om transplantationen gått bra. Jag kan få avstötningar, jag kan få återfall, man vet inte. Får jag ett rejält återfall är det inte så stor chans att det ska gå bra, men jag hoppas att jag ska få se Paulina att växa upp, säger hon.

Har idrottskompisarna slutit upp?

- Nej, det skulle jag inte vilja säga. Det har inte varit så mycket. Men jag har haft stort stöd av min familj och mina närmsta vänner.

Trots att uppbackningen från idrottskompisar varit minimal under sjukdomstiden har Jessicas tränings- och tävlingsbakgrund hjälpt henne - i kampen för livet.

Lämnade gången för att satsa på friidrotten

Ovanligt att unga kvinnor drabbas

Petra Thorén