Jag håller på ”Bödeln” i hatmötet

Per Bjurman: Man är ju inte mer än människa

SPORTBLADET

NEW YORK. Nu ska mannen med smeknamnet "Dåliga intentioner" boxas igen.

Mot han som kallas "Bödeln".

De hatar varann passionerat och bör kunna ställa till med ett av höstens festligaste blodbad.

"Bödeln" vs "Dåliga intentioner" - veckans höjdare.

USA

De båda pugilisterna heter egentligen Jermain Taylor och Bernard Hopkins men kallas "Bad Intentions" respektive "The Executioner".

De möts i en returfajt om världsmästartiteln i mellanvikt på fina Mandalay Bay i Las Vegas nu på lördag.

I det första mötet, i juli, tog Taylor titeln från Hopkins, som tills då hade en superb svit på 20 raka segrar.

Sedan dess har stämningen de bägge hårdingarna emellan härsknat som gammalt smör.

"Bad Intentions", som fick sin seger av oeniga domare, är vansinnig över att han inte får tillräckligt mycket respekt av "Bödeln".

- Han dissar mig djupt och jag är så less på det. Men jag har ingen respekt för honom heller och känner ingen fruktan i mitt hjärta. Han ska få betala. Jag tänker knocka honom, rasar han.

"Bödeln", å sin sida, anser fortfarande att han blev rånad på segern förra gången och klagar över att han måste vinna på knock på lördag för att vara säker på att få tillbaka sin titel.

- Ingen ska behöva boxas under de förutsättningarna. Men nu är det så och jag tänker skada honom. Det räcker att vara Bernard Hopkins, säger han.

Årets mest emotsedda

Matchen beskrivs som 2005 års mest emotsedda - och jag förstår precis.

Ah, det är förstås larvigt med all den här blodtörsten och all den här hatiska stämningen.

Men man är ju inte mer än människa och därför är det underhållande också.

Själv håller jag en tumme för "Bödeln".

Han verkar vara lite coolare och lite elegantare.

Och så tänker han ju gå på knock.

Precis som sin motståndare...

Går fortfarande och ler åt Marek Maliks mål i den obetalbara straffturneringen mellan Rangers och Washington i lördags.

Jag har försökt beskriva den sanslösa mellan-benen-finten, men misslyckats.

Låt oss säga att det var mer cirkus än hockey.

Reaktionen efteråt är svår att glömma även den.

Malik är en stor, bufflig back som aldrig gör mål .

Att just han, i det utsatta läget, skulle iscensätta ett sådant konstnummer hade ingen i hela Universum kunnat föreställa sig.

Ändå stod den lakoniske tjecken efteråt och bara såg cool ut.

Lagkamraterna höll på att skratta ihjäl sig.

Stor show.

Jag hänger inte riktigt med, men college-fotbollen rasar för fullt och är så stor att man får för sig att "vårt" soccer-VM börjat.

Det sitter 90 000 människor på arenorna vid skolor som Stanford och Notre Dame och är alldeles galna.

Märkligt det där.

Skolidrott.

Som svensk har man svårt att begripa att den kan engagera så våldsamt, men jag antar att det handlar om att amerikaner för en gångs skull får vara nära något som verkligen som ett eget lag, en egen stolthet.

Förra veckans fråga om det funnits fler än sju svenskar i något NHL-lag tidigare renderade en del begåvade svar.

Peter Hoas från Nynäshamn hälsar till exempel att det säsongen 77/78 fanns just sju svenskar i Winnepeg Jets:

"Lill-Pröjsarn", Anders Hedberg, Thommie Bergman, Lars-Erik Sjöberg, Dan Labraaten (hjälte!), Kenta Nilsson och Willy Lindström.

Men då undrar jag: Spelade inte Curre Larsson där också?

I så fall var de ju åtta.

Fast det handlade förstås om WHA.

I NHL hade Vancouver Canucks säsongen 03-04 enligt signaturen "Fixstjärnan" bröderna Sedin, Johan Hedberg, Markus Näslund, Mattias Öhlund, Magnus Arvedsson och Mats Lindgren på sin "roster".

"Fabbe" hävdar dock att Mats Lindgren lämnade Vancouver redan inför den säsongen. Någon får gärna hjälpa oss med facit.

Per Bjurman

ARTIKELN HANDLAR OM