”Wow, det gör mig jättestolt”

Annika Sörenstam om segrarna, konkurrensen – och framtiden

SPORTBLADET

Hon är redan utsedd till Årets Idrottskvinna i världen, av ledande nyhetsbyrån AP.

Så det är ingen överraskning att Annika Sörenstam även blir Årets Idrottskvinna i Sverige, utsedd av Riksidrottsförbundet och Aftonbladet.

– Oj, det är bara att tacka för att folk hemma följer golfen och att jag uppskattas för det jag håller på med, säger världsettan till Sportbladet.

Foto: Getty Images
Bäst Annika Sörenstam hade ett fantastiskt år, med bland annat elva turneringssegrar. Två av dem kom i majors. Kommande säsong siktar hon på att vinna alla fyra.

Riksidrottsförbundet och Aftonbladets utnämning delades ut första gången 1950 och har förstås tilldelats alla de största genom åren.

Annika Sörenstam fick priset redan vid genombrottet för tio år sedan. Nu är dags igen.

Och mycket han hänt sedan 1995. Så här kan Annika Sörenstam summera sin senaste säsong - på det som nu är en världstour, med bas i USA:

Segrar i tio av 20 spelade turneringar (21 med Euoropatoursegern i Barsebäck). 66 totalt, i karriären.

Top 10 i 16 av de 21.

Världsetta för åttonde året.

Etta i penninglistan för åttonde året.

2,6 miljoner dollar i prispengar – mer än en miljon före tvåan (Paula Creamer).

Lägst snittscore för sjunde året.

Bland annat.

Nu kan hon alltså njuta av ytterligare en utmärkelse, precis som hon brukar vid den här tiden på året.

– Årets idrottskvinna i Sverige? Wow, ett sånt här pris gör mig jättestolt, säger Annika.

–  Jag är nöjd över mitt 2005, dels med golfen men också för att jag har fått ordning på mitt privatliv efter skilsmässan och nu kan jobba framåt.

Vad tycker du om listor och utmärkelser - hur mycket kan du ta åt dig?

– För mig är det stort. Det är ju bekräftelser på att andra följer mig och kanske tycker det är spännande.

Har du gjort din bästa säsong än?

– Vi får se om det kan bli bättre, men om man räknar vinster så är det ju svårt att slå elva som i år. Jag är ju väldigt nöjd med 2005 om jag tänker tillbaka, menar Sörenstam och förklarar:

– Jag fick ju en bra start av av säsongen, när jag vann sex av åtta turneringar. Jag spelade ju jättebra och vann ju årets två första majors (Nabisco och LPGA) och när man tänker efter så...att vinna LPGA-mästerskapen för tredje året på raken, det betyder ju jättemycket eftersom det inte är någon annan som gjort det förut.

– Den starten blir ju det svåraste att upprepa.

”Flytet var där”

Kunde du förstå hur bra det gick, när du var mitt uppe i det?

– Allt gick ju vägen, flytet var där och jag träffade bollen bra. Man talar ju om att vara i en zon, men här var det ju inte bara nån vecka, det var ju tre månader.

Du har aldrig upplevt det tidigare?

– Nej, inte så länge. Jag har vunnit tre, fyra tävlingar på raken, men aldrig haft ett sånt flyt under en så lång period. Sen var det ju viktigt för mig i början att jag kunde känna att jag fick ordning på saker och ting i mitt liv vid sidan av golfen och därför var starten på säsongen verkligen den jag ville skulle fungera.

Sen kom sommaren och besvikelsen i US Open, där du förlorade chansen till en Grand Slam?

– Ja, sen kom sommaren...och när jag hade vunnit sex av åtta höjde jag ju mina målsättningar. Men plötsligt gick det inte lika bra. Jag ska inte säga att jag var trött, men det var så mycket på en gång, och plötsligt var sommaren där med alla dom stora tävlingarna på kort tid. Det var svårt att hålla samma höga tempo, så dom veckorna blev en väldig besvikelse eftersom förväntningarna var så höga.

Hur besviken var du egentligen, när det gäller som mest – men spelet fungerar inte längre?

– Allt är ju relativt...jag hade ju vunnit så mycket ändå, men jämförde jag med starten så kändes det som ”vad gör jag för fel, varför funkar det inte, var är flytet”?

– Men jag hade problem med höften fram till september. Jag kunde inte rotera i baksvingen som jag ville, på något sätt hade jag en låsning som gjorde att jag började svinga fel. Men när jag fick hjälp med det så stämde det bättre.

2005 blev ju säsongen då det kom fram många nya tjejer på tourerna – och dom utmanade dig. Det känns som du är inne på din tredje generation motståndare...

– Va? Det där lät gammalt!

Men när du kom till USA var det en generation med mest amerikanskor, sen var det Karrie Webb och andra tjejer i slutet av 90-talet och nu ser vi en tredje generation med tonårstalanger...

– Ja, jo.

...men du är kvar än!

– (Skratt) Jo, det är sant. Men tiden går snabbt, det här kommer att bli mitt tolfte år på LPGA-touren.

Envisheten

Du har en grym uthållighet. Kan du förklara den?

– Ja...det är väl min envishet. Grejen med min golf är ju att jag varit noggrann under min karriär med planering och fys och att jag hela tiden sett långsiktigt på det jag gör. Jag vet att många tycker ”gud, vad håller hon på med, varför är hon så strukturerad, varför ska det vara så himla organiserat”. Men folk är ju olika och för mig har det passat att vara väldigt strikt med vissa detaljer. Jag har aldrig varit så intensiv att jag bara tänkt på nuet eller just den här veckan, jag har tänkt nästa vecka, nästa år, eller tio år framöver.

Men nu tänker du inte tio år framåt?

– (Skratt) Inte när det gäller min golf, men jag tänker tio år framåt med andra saker, som affärsidéer och sånt jag planerar att jag ska syssla med när jag slutar om några år. Det kan jag inte göra sen, då står jag ju bara där.

Och det är golfrelaterade saker?

– Ja, jag ska fortsätta jobba för Callaway och ska starta upp en egen golfskola och lite såna grejer.

Blicka framåt mot säsongen som kommer. Vad kan du göra i planeringen för att lyckas ännu bättre?

– Det är inte så mycket jag vill ändra. Men jag ska fortsätta koncentrera mig på majors, det är dom fyra stora jag helst vill vinna. Jag försöker igen.

Men det är ju ett brutalt schema i mitten av sommaren, med två majors på kort tid. Tror du fortfarande att det är möjligt med nuvarande schema att vinna alla de fyra stora under samma säsong?

– Det är svårt, för många turneringar passar ju egentligen inte in i ett schema om man ska koncentrera sig bara på dom största. Jag skulle gärna se majors mer utbredda, men jag förstår ju att vi inte kan ha dem i februari och november, utan det blir ju att alla fyra spelas redan före augusti. Så är det ju bara, tyvärr.

Du har 66 segrar i USA och närmar dig de historiska 88, som är tidernas rekord. Det blir och mer fokus på det?

– Ja. Vi får väl se hur långt jag orkar. Men chansen finns.

Säger Årets Idrottskvinna, 2005 – både i Sverige och världen.

Fakta: Annikas 2005

Från Mona-Lisa till Annika – här är alla vinnare

44 gånger har Årets Idrottskvinna utsetts – vid fyra tillfällen har två fått dela priset.

43 tjejer har fått utmärkelsen – Annika Sörenstam är den femte som fått priset två gånger.

1950–64 delades priset ut av Stockholms-Tidningen, 1965 av Idrottsbladet och sedan 1978 är det Aftonbladet som tillsammans med Riksidrottsförbundet utser vinnaren.

Thomas Tynander